


Vingar. (brosch som sitter på uniformsbröstet)
Crew company card/ badge, inkl. hållare.
Elektroniskt parkeringstillstånd.
Nyckel till Hostess kit.
Telefon (purser)
Hörsnäcka till telefon.
Laddare till telefon.
Väskor.
Kavaj.
Serveringsväst.
m.m, m.m, m.m, m.m, m.m, m.m
Så är det dags.
Från och med imorgon "tillhör" jag inte.
Jag kan inte dra mitt kort och få entré till hela härligheten, och det speciella SAS-liv som varit mitt sedan den 16e november 1974.
Jag var så otroligt ung, näst yngst på kursen, då när vi samlades där på internat-collage i Sandefjord, Norge. Jag delade rum med den danska Marianne Brandt, för att vi skulle lära oss förstå varandras språk. Vi gav upp och talade till slut bara engelska.
Vi lärde oss allt om olika länder, tull- och gränshandlingar, landningsprocedurer, olika passageraretnicitet, pilotkollegor,yrkesheder, myndigheter, räddning i livflottar i bassänger, olika serveringar, flygnätets destinationer, ja allt.
Och ändå så lärde jag mig sedan nåt nytt varje arbetsdag.
Inte minst de sista häftiga åren som kabinchef med ansvar över passagerare och kabinbesättning. Varje dag, varenda flygning var en ny utmaning, Det gällde att alltid vara pro-active, beredd på allt och ständigt på tårna.
Som jag har haft roligt, allt jag sett och upplevt - och så det bästa av allt: ARBETSKAMRATERNA! Vänner för livet.
Superproffsiga, varma, kloka, inkännande, glada, busiga, kreativa, flexibla, lojala, humoristiska, roliga, engagerade, socialt mästerliga kollegor som kunde trolla med knäna. Så mycket skratt, lite gråt, och alltid, alltid en källa till glädje, arbetslust och inspiration.
Vad jag kommer att sakna dem.
Fast det är ändå ingen dag att hänga läpp, inget är för evigt.
Jag har valt själv och imorgon börjar nåt nytt, nåt annorlunda som blir precis, precis bara vad jag själv gör det till.
Bara en sån sak.