Anonym sa...
"Jag spekulerar i att min kommentar kanske kommer att raderas, men ändå. Du säger själv att alla får tänka och säga vad de vill... Glädjande! ;-)
För det första, visst, man kan tycka vad man vill om Polisen i Sverige. Ibland gör de bort sig, helt klart. Men de är inte värst mer eller mindre kompetenta än i de flesta andra utvecklade länder. Och ofta bundna av instruktioner och reglementen som för lekmän ibland kan verka, milt uttryckt, underliga. Som i den situationen du beskrev från ditt eget liv. Visst låter det tragikomiskt...
Ett tillslag som det som beskrivs från Göteborg är dock fullständigt normalt och utfört enligt standardformulär 1A för inbrytning vid kännedom eller misstanke om grov brottslighet. Inget konstigt med det alls, vad gäller utförande och metodik. Och sen vet vi ju inte vad som ligger bakom informationsmässigt. De misstänktas och deras familjers uttalanden i pressen kan man tala tyst om, i bästa fall är de chockade och upprörda, i sämsta fall duktiga på att sprida desinformation och skapa misstro. Utredningen får visa hur det ligger till, förhoppningsvis...
/Peter"
Förlåt Peter, att jag raljerade, situationen inbjöd liksom till det för oss oinsatta. Jag blir riktigt, riktigt glad att du upplyser oss och bringar lite balans i debatten. Men finns det inget som du, såhär i efterhand, tycker att ni kunde gjort annorlunda? Mest för att undvika att larm blir nåt som allmänheten nästa gång inte "behöver" bli så alarmerade för.
Dessutom, jag vet hur det är att som del av en hel yrkesgrupp bli betraktad som chablon, alla tycks ha förutfattade meningar även om "flygvärdinnor". Vilket har kännts orättvist många gånger.
Men hur är det med det högre ledarskapet, länspolismästare m.fl? Undrar gör jag p.gr.a den stora undersökning som redovisades för en dryg månad sen, om att svenska poliser själva var relativt sett missnöjda med sina egna yrkesmässiga prestationer - poliser ger poliser underkänt -?
Repris från längre ner: Det var väl inget för Carina att radera, det är ju ett mycket komplext problem där alla har rätt på sitt sätt. Men traumatiserande är det, i synnerhet om man är oskyldig (vilket jag tror kommer att visa sig så småningom) och har tyngande erfarenheter från sitt tidigare hemland i bagaget. För att nämna ett helt annat exempel:
SvaraRaderaPappan till barnen som mördades i Arboga som, i stället för att få hjälp i samband med chockbeskedet att hans barn har dödats, anhölls som misstänkt gärningsman. Hur klarar man sådant med förståndet i behåll?
Jag tror polisen/rättsmyndigheter kan, när ett sådant misstag har begåtts, efteråt vara generösa m a p ursäkt, erbjudande om stödsamtal och skadestånd. Då kanske man behåller dessa plågade människors lojalitet med samhället trots allt!