Flunsan är tidig i år skriver Thorsten,

och jag får lust att berätta om ett Kort Möte i veckan.
Plats, ett trångt rum, två stolar, ett bord med gamla tummade veckotidningar, utanför operationssalen på Danderyds Sjukhus.
Två kvinnor, båda i dunkelblå hellånga pappersrockar, ljusblå plast-tossor och garanterat osmickrande ljusblå pappersmössor nerdragna över öronen.
Den ena var jag, den andra en ung ensamstående mamma med klar blick och sympatiskt leende. Hon väntade på sin hörselskadade son Laban 5 år, och jag på att få läggas på operationsbritsen. Eftersom jag fått mina öronproblem i sviterna efter förra årets svininfluensa kom vi att tala om den, och då sken hon upp, hon hade aldrig träffat någon som haft den flunsan förut. Alltid roligt att man kan glädja nån med sina erfarenheter, men här fanns det verkligen en anledning till hennes glada utrop.
Mamman berättade om förra vintern när hon arbetade som lågskolelärare på en liten bitte-, bitteö i Ålands skärgård. När det var dags för klassen att traska iväg för vaccineringen, hade hon verkligen förberett barnen på alla möjliga scenarios som tänkas kunde, och också försökt skoja till det lite för att avdramatisera det hela. Allt gick väl, tills det var själva Frökens tur - sen blev det svart.
Kvinnan drabbades i och med sticket av hjärtstillestånd och minns inget av varken hjärt och lungräddningen eller helikopterfärden, ingenting, bara att hon vaknade i en sjukhussäng. Nu fick hon äntligen ett levande bevis på svininfluensans existens, då var hennes helvetiska olycka i alla fall inte helt utan fog.
Vilken rysare, huuuuu, och vad glad jag var över att hon satt där mitt emot mig.