Vilka ömma tår jag trampat på, Ulf, Anders och Öbon, när det gäller min blogg om Tyvärr, Tyvärr.
Såhär är det:
Jag är en stor beundrare av den gamla genuint goda socialdemokratin, hela folkrörelsesjälen som jag är så innerligt stolt över att ha vuxit upp i. Jag är tacksam för att våra skattepengar finansierat vårt fantastiska sociala skyddsnät. Socialdemokraterna Per Albin Hansson och Tage Erlander - till stor del folkhemmets arkitekter, skapade det Sverige som blev förebild för resten av världen. Så länge är jag snäll i mina utlåtanden.
Men sen kom politiker som Palme, Sten Andersson, Schori, Göran Persson, Mona Sahlin m.fl med toppstyrda sossekommuner som totalt tappat hela den goda ursprungstanken.
Och nu är jag inte ett dugg nådig längre, och om detta må ni tycka vad ni tycka vill!
Det Sverige jag ser idag skulle förmodligen få PerAlbin och Tage att vända sig i gravarna.
Jag står fortfarande fast vid att nya tidens sossar med sitt bidragsSverige fråntog människan det oh så viktiga egna ansvaret, även om jag uttryckte mig drastiskt.
I några år bodde jag och min familj som utvandrad i USA, vi hade två små barn när vi flyttade ut, och födde ett barn där. När vi efter några år drevs av hemlängtan återinvandrade vi. Då ringde försäkringskassan upp mig, och sa att de noterat att vi nu hade tre barn, och att inget av dem fått barnbidrag under flera år.
-"Det stämmer, men vi har inga såna krav, vi har bott utomlands av egen vilja."
Nä, men det ska ni ha i alla fall, ge mig ett konto, så sätter vi in en klumpsumma på hela beloppet.
Say nomore.
Såååå.
Och jag är riktigt, riktigt arg på de som sumpade detta fantastiskt utvecklingsbara parti. Men jag "hatar" inte.
Själv kommer jag att förtsätta att se saker som de är. I mitt tycke.
Vill ni se helt okritiskt på S, som ofelbara och oantastliga, så kommer ni att bli arga på mig i fortsättningen också.
Petter, läs:
Expressen
