Utan några som helst värderingar ska jag försöka beskriva livet i Landskrona så objektivt som jag bara förmår.
Min mamma flyttade dit från Ystad på 60 - 70-talet, från en skånsk idyll till en annan. Underbart havsnära läge, Köpenhamn och Ven inpå husknuten och sagolikt vackra och omsorgsfullt vårdade parker och grönområden.
Människorna levde som i vilken småstad som helst, hänsyn togs till andras egendom. Oskrivna lagar om att inte beträda gräsmattor, inte plocka blommorna i allmänhetens rabatter, inte cykla på gångvägar osv, sånt som förenklar livet tillsammans, fungerade.
Socialdemokraterna satt säkert, Landskrona var en "arbetarstad".
När nedläggningarna drabbade staden, och ekonomin gick överstyr med arbetslösheten lockades politikerna till att öppna portarna för massinvandring.
Det är ädelt att skydda människor från grymma människoöden, så tycker med all säkerhet de flesta människor, så även Landskroniterna.
Däremot missade beslutsfattarna en viktig sak, att lära de nyinflyttade om dessa för dem så okända regler i samarbetet mellan människor. Och att överhuvudtaget ha en plan för att hjälpa människor att leva tillsammans trots vitt skild bakgrund.
Många anser att nyinvandrade inte ska belastas med skyldigheter, ty det är rasistiskt.
Fine, det är en ståndpunkt. Det skulle emellertid ha förhindrat så mycket gryende och groende irritation och vi-och-dom-känsla.
De infödda Landskronaborna tyckte sig ha rätten att ha synpunkter på nya grannar som inte följer de väl fungerande lagar och regler som de alltid trott på. De kände sig kränkta.
Nyinflyttade förstod inte vad de gjorde för fel, och upplevde tillrättavisningarna personliga och kände sig kränkta.
Två kränkta parter, inte bra.
Så här har livet fått rulla på i småstadens vardag:
-Det finns en cykelbana/papperskorg/p-plats där!
-Jag skiter i dina svennelagar, du är bara rasist!
-Jävla blatte!
Två läger. Och ur småsakerna har hela tiden irritationen vuxit.
Alla har sett det, hatet och våldet, och den grövre brottsligheten har fått frodas mer eller mindre fritt.
Ingenting, absolut ingenting i Landskrona finns idag kvar av den tidigare idyllen.
Min mamma, en livsglad och aktiv kvinna, har inte vågat gå ut på länge.
Inger, 78 år är död, Sven 71 är skadad, chockad och har mist sin livskamrat, dödad av en nyinvandrad.
Självklart flammar den inneboende gamla vreden upp. Alla har fått nog.
Detta var droppen.
Det finns risk för öppet bråk nu.
Då dyker de upp som gubben i lådan i allsköns media: de som är finare och ädlare och inte så primitiva och barbariska människor som Landskronaborna.
De som bara har ursprungssvenska grannar, har läckra kontor på behörigt avstånd och aldrig behöver finna sig i nedvärderande kränkningar.
Eva Franchell, Erik Wiman och Peter Kadhammar från Aftonbladet och Britta Svensson, Expressen, gjorde igår knut på sig själv för att visa sin avsky för hotet mot det mångkulturella samhälle som de vurmar så för men helst inte själv vill leva i.
Med snörpt min fördömer de de simpla ursvenskarna.
Dessa fina kulturpersonligheter är till stor skada för förloppet.
Skulle tro att detta, att inte ens när "en av dem" skändas av "en av de andra" få känna samhällets stöd, är det absolut bästa sättet att stöta bort människor, att knuffa dem rakt in i armarna på SD.
Det MÅSTE finnas ett annat sätt att nå fred i Landskrona, utan att utpeka ena gruppen som rasistisk pöbel och roten till allt ont, och de nyanlända som oskyldiga och utsatta offer - vad som än händer.
Jag hoppas på en fredlig manifestation idag där alla kan delta och fördöma brottet.
