har just skjutsat Björn till hans månatliga grabbkväll med samma killar sen 42 år tillbaka.
Är lycklig för Björn som har dem, och lite, lite avis på sammanhållningen, det känns som om män förmår lägga mycket större vikt vid sitt kamratskap. Om mina tjejkvällar har jag under åren alltid "tvingats" köpslå, eller........är det bara jag....?
Älskade barn, sjuka barn, ledsna barn, orkar inte, jobbar, landar sent, ska upp i ottan, huvudvärk osv. Så här i efterhand när jag tittat på Björn och hans vänfasta gäng så tänker jag att det var synd. Synd att jag inte förstod eller tog mig tid att värdera umgänge mera.
Men så är jag lite enstöring, två sidor av samma mynt, ena sidan supersocial, andra sidan enstöring. Med ett jobb med hundratals nya människor alltid runt omkring, kanske det har behövts en motvikt.
Hur duktiga är ni på att prioritera rätt i livet?
Är det manligt/ kvinnligt?
Käraste Carina! Vet precis vad du menar o pratar om här. Jag är också avis på min "boyfriends" och mäns förmåga att bevara kamratskapet så länge. men du det är aldrig försent. Du är en sådan människa som jag mer än GÄRNA skulle vilja fika/käka lunch eller äta middag med. Kram dig
SvaraRaderaDaisy
www.daisyspekulerar.blogg.se