Jag skulle vara stolt kristen om Helena Edlund ledde Svenska Kyrkan.

Hon är en garant för god och mänsklig kristendomen.

"På värderingarnas slagfält måste vi tala om svaghet."  Från 8 juni, 2018 By Helena Edlund. Men fortfarande lika viktig.



”Varför gör de så här ..?”
Frågan ställdes av en förtvivlad kvinna under en föreläsning jag höll för något år sedan. Jag talade inför personer som frivilligt engagerat sig i arbetet med flyktingar och asylsökande. De var engagerade och ville väl, men var i det närmaste uppgivna. Allra mest förtvivlade var de över att alla reaktioner blev tvärt emot de förväntade – ju snällare och mer tillmötesgående de var, desto otacksammare och mer respektlösa blev de asylsökande.

Problemet var att de frivilliga agerade utifrån sin (svenska) värderingssamling, kultur och förförståelse, samtidigt som de asylsökande agerade utifrån sin (vanligtvis afghanska, irakiska eller somaliska) värderingssamling, kultur och förförståelse. Alla inblandade ansåg sina egna värderingar som fullständigt normala och dessutom överlägsna den andres.

I min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan skriver jag om mitt eget möte med Afghanistan, afghaner och den afghanska kulturen. När jag landade i Afghanistan, gjorde jag det med övertygelsen om att jag, som svensk, hade något gott att bidra med till det afghanska folket och samhället. Det var för mig och mina kollegor fullständigt självklart att den svenska och västerländska demokratin kunde hjälpa till att rädda Afghanistan ur krig och konflikt. Det var ju också det vi blivit drillade till under utbildningstiden på Livgardet.

Efter en tid i Afghanistan tvingades jag dock inse att majoriteten afghaner var exakt lika intresserade av att anamma min västerländska demokrati, som jag var av att anamma deras islamiska teokrati – det vill säga inte alls.

Vi erbjöd inga lösningar eller någon efterlängtad quick fix på det som afghanerna såg som de stora problemen, snarare skapade vi nya. I byarna möttes vi ofta av leenden, när byäldste efter byäldste förklarade att vi visst var välkomna för att måla om moskén, rensa bevattningskanalerna eller reparera en bro, men att vi kunde bespara dem föreläsningarna om gender och kvinnors rättigheter. De hade inga planer på att förändra sitt sätt att leva och de visste att de var mer uthålliga än vi var. Ständigt mötte jag samma krassa konstaterande: ”Ni har klockorna, vi har tiden…”

Jag förändrades i grunden av mötet med en kultur och en samling värderingar som skiljde sig 180 grader från mina egna. Något som skakade om mig rejält, var att möta en så diametralt annorlunda syn på våld. Våld sågs som en närmast naturlig del av vardagen. Män var våldsamma mot andra män, kvinnor, barn och djur. Kvinnor var våldsamma mot andra kvinnor, barn och djur. Barn var våldsamma mot andra barn och djur. Det tog aldrig slut. För mig, som fått lära mig att ”när orden tar slut, tar nävarna vid”, var mötet smärtsamt. Jag var produkten av sammanhang där våld och aggression ses som tecken på svaghet och där konfliktlösning genom samtal och kompromisser betraktas som styrka. I Afghanistan var det tvärtom.

Det var även en chock för mig att möta en så helt främmande människosyn och framför allt var det fruktansvärt att behöva se hur oerhört illa den patriarkala kulturen behandlade kvinnor och barn. För en västerlänning, som kommit att betrakta det som självklart att det vid kriser är riddaridealets motto ”kvinnor och barn först” som gäller, var det närmast obegripligt att det finns kulturer som sätter kvinnor och barn sist.

Afghanistan anses vara ett av de absolut värsta länderna att födas i för den som föds med en dubbel uppsättning x-kromosomer. Kvinnor och flickor befinner sig längst ned på den sociala stegen och betraktas ofta som ägodelar. De är beroende av mannens goda vilja men kan också användas för att mannen ska kunna tillskansa sig fördelar.

I en sådan patriarkal kultur är det varken konstigt eller fegt att männen flyr och lämnar kvinnor och barn kvar i krig och konflikt, det är istället fullt naturligt. Nio av tio så kallade ensamkommande som sökt asyl i Sverige har varit män, liksom den stora majoriteten asylsökande vuxna. Norsk media har uppmärksammat att asylsökande män från Syrien skickar sina fruar och barn tillbaka till hemlandet för att undvika att de blir ”för norska”. Kvinnornas och barnens pass beslagtas och de lämnas kvar mot sin vilja när mannen reser tillbaka till Norge. Det är ett agerande som är obegripligt i de flesta svenskars ögon, ett agerande som visar på värderingar som går stick i stäv med de som gör gällande att man först sätter sina barn i säkerhet.

En förutsättning för en sådan behandling av kvinnor förutsätter att kvinnliga psykiska, fysiska och sociala egenskaper betraktas som underlägsna de manliga. Det handlar om att nedvärdera den kvinnliga kroppen, men det handlar även om att nedvärdera klassiskt kvinnliga egenskaper och förmågor som exempelvis omhändertagande och undvikande av konflikter. Fysisk styrka, konfliktsökande och våldsutövande anses manligt och därmed eftersträvansvärt, samtidigt som fysisk svaghet, defensiv hållning och undvikande av fysiskt våld anses kvinnligt och därmed föraktas.

En man bekräftar sin manlighet genom att ta avstånd från det feminina. I den alltigenom patriarkala kulturen finns det nämligen bara en sorts människa som står under kvinnan – den feminine och konfliktundvikande mannen, mannen som själv väljer att stiga ner till kvinnans nivå.
Något tillspetsat går det alltså att påstå att just den sorts man som i svenska ögon betraktas som idealet – en man som bejakar sina kvinnliga sidor, diskuterar och kompromissar istället för att ta till våld – är just den sorts man som i den extremt patriarkala kulturens ögon betraktas som mest värdelös.

Logiken lyder som följer: En riktig man behöver inte respektera den som haft oturen att födas som kvinna, så varför skulle han då respektera en man som frivilligt valt att bli som en kvinna..?
På samma sätt idealiserar den patriarkala kulturen det hierarkiska samhället, med tydlig rangordning där den starkare styr över den svagare. Det platta, demokratiska och jämställda koncensus-samhället betraktas gererellt med stor skepsis och till och med förakt.

Jag har vid några tillfällen diskuterat just ämnet konflikthantering med afghaner och dessa har alla varit eniga i att en afghansk man generellt sett testar gränser genom att visa aggression. ”Om jag går fram till en man ur personalen och klagar på att jag inte tycker om maten på boendet, så finns det två alternativ” förklarade en ung man för mig. ”Antingen så tar personalen tallriken, slänger den på marken och skriker att jag får vara utan om det inte duger – och då är det inget problem, då är jag tyst och äter. Men om han börjar be om ursäkt och förklara att de ska se vad de kan göra för att jag ska bli nöjd, så vet jag att jag har vunnit. Då är han svag. Inget värd. Då kommer snart alla att börja klaga och vägra äta innan vi har fått som vi vill.”

Den patriarkala kulturen bygger på idealiserandet av manliga egenskaper som våld och dominans. Om ett försök att klättra i rang möts av en starkare kraft, upphör konflikten så snart hierarkin har fastställts. Men en kraftuppvisning som möts av undfallenhet och eftergift, kommer att pågå och öka tills det möter motstånd. Möter det inget motstånd, tar den utmanande parten över helt och fullt.
Där den ene parten retirerar, avancerar den andre. På värderingarnas slagfält existerar inget vacuum.
Hur sådana kraftmätningar kan sluta i praktiken, har vi fått bekräftat den senaste veckan. Det svenska samhället har velat integrera genom tillmötesgående och snällhet – men utan att förstå att snällhet kan tolkas som svaghet och att svaghet kan föraktas.

Krav från påstridiga föräldrar har därför lett till att personal i kommunala förskolor tvingar småflickor att bära hijab, trots att det strider både mot skollagen och yrkesetiken. Personalen vågar helt enkelt inte säga ifrån. Om detta skrev jag häromdagen. Igår röstade S, MP och V med stöd av C igenom den så kallade gymnasieamnestin, som innebär att 9 000 vuxna män utan asylskäl får stanna i Sverige. 

Det är ett klassiskt möte mellan respektive värderingssystem: De afghanska männen har fått sin vilja igenom eftersom de genom uthållighet och styrkedemonstrationer har visat att de inte respekterar svensk lag – de har i många fall ljugit om sin ålder, ljugit om sina identiteter, vägrat att avvisas, genomfört olagliga demonstrationer och i vissa fall begått brott under sin tid i Sverige. Ändå får de stanna, eftersom motparten har varit det tillmötesgående och kompromissande svenska samhället.
Signalen är tydlig: Det starka och maskulina vinner ännu en gång över det svaga och feminina.

Tar kraftmätningen slut här? Knappast. De riksdagsledamöter som under torsdagen valde att avskaffa asyllagstiftningen och skapa en specialfil in i Sverige för de unga männen, kanske trodde att de genom sin knapptryckning löste ett problem. Det gjorde de inte. Knapptryckningen löste inget problem, det skapade dock många nya.
Det vi ser är könens kamp på nationell nivå. Där den ene parten retirerar, avancerar den andre.