Malin Wohlin och alla aftonbladets/DNs/SVTs skribenter är som Pavlovs hundar.

När någon säger Jimmie Åkesson, SD, att man opponerar sig mot Sverigebildskulissen, eller tycker att det var bättre att leva i Sverige f.m.k när polis, skolor, vård, rättsväsende, välfärd, ja, allt fungerade.Då sniffar aftonbladetskribenterna i luften och börjar dregla.

Sen väller skymforden och smädelserna upp i strupen på dem, och det brinner i tangentfingrarna innan de ivrigt för ner affekten i en krönika, artikel eller ledare. 

Man blir ju inte direkt överraskad över rubrikerna, snarare tvärtom. Själv gäspar jag, och kunde inte bry mig mindre. Men så ibland, när jag sett samma krönika hundratals gånger, blir jag ändå lite nyfiken. Inte på krönikan- den kan man rabbla i sömnen - men på hur fast dessa enögda skrivare sitter. De har noll öppet sinne för att fundera ett steg längre, lyssna in andras åsikter, växa, mogna och argumentera med annat än slagord.

Denna triggade ettrighet har bitit sig fast som en fet fästing, så som på signalen från en klocka kan de excellera i rabiata fulpåhopp på "rasister".

Idag har Malin Wohlin åter kommit på att alla som tycker olika har "förbjudna åsikter", och att om andra krönikörer har tillstymmelse till dessa förbjudna tankar då är det "finrasism".   

Wohlins krönika är inte bara grov och åsiktsfientlig, den är också ett hån mot läsare, och ett intyg på att hon sitter instängd i sitt tröttsamma, trångsynta och enkelspåriga pavlovska dreglande.