"Postnationella" länder är så ute, nu när vi sitter här med facit.
"Kanada-experimentet"; Kanada tuppar sig och säger sig vara världens första "postnationella"land?
När Kanadas PM Justin Trudeau säger att det "inte finns nån kärnidentitet, inget mainstream i Kanada", tror han sig uttrycka en genuint kanadensisk filosofi, som representerar en helt ny radikal modell av nationskänsla. En vårdslös tanke som inte hyllas av Kanadas gamla hårt arbetande befolkning.
Ty Kanadas offentliga specialitet är, liksom Sveriges, att klappa sig själv på bröstet. Landet har valt en premiärminister på hans efternamn och smil, och när han förvandlas till en hycklare med två ansikten, så blir väljarna lyckliga för att dom får två leenden istället för ett!
Precis som i vårt land finns ett maximalt mått av självbedrägeri och okunskap, vilket gör kanadensarna sällsamt "lyckliga" av att bo i mångfaldens Kanada. Men den känslan bygger inte på verkligheten, den bygger på hur godhetsfolket ser på sig själva utifrån tron att dom och deras samhälle är perfekta och helt felfria.
Kanada mallar sig också med sitt "inkluderande", men där som här börjar folk bli aströtta på den moraliska hybrisen. Mer och mer tränger problemen och misstron mot syrier och andra flyende från Mellanöstern på. Det finns enorma integrationsproblem, som inte överbryggs hur mycket pengar som än slängs på olika "lösningar". Försvaret är precis som här "ett särintresse" med sjunkande moral och uttjänt utrustning. Den liberala regeringen beskattar folk till döds.
Så, visst, på ytan kan allt än så länge se bra och fint ut, men den tysta majoriteten börjar vakna och knorra där också, så vänta bara när lander brinner och vardagsihjälskjutningar på stan blivit norm.
Kanada har inte krigat på över 200 år, och därför inte haft behovet av en stark nationell identitet. USAs närhet och skydd har fått kanadensarna att alltid saligt stirra genom de rosafärgade glasögonen. Dessa glasögon ser man ända upp i toppen, när den unikt okvalificerade premiärministern använder dom själv och ständigt ältar sina godhetsfloskler.
Inte bara EU, hela världen tycks ha haft en underbar dröm om hur fantastiskt det är med öppenhet och invandring. Vilket det också var, när länderna berikades med nya positiva influenser, samtidigt som den nationella kulturen hyllades och byggde gemenskap.
Läget är precis det motsatta när det väller in människor som vill berikas istället för berika, och som vill förtrycka istället för att integreras, och som hatar alla västlänningar och allt väst står för.
Det säger ju sig självt.
En snabb koll med google ger att Kanada drogs in i WW2 och cirka 45000 miste livet.
SvaraRaderaMvh KMA
Tack. Kanadas insatser under andra världskriget har "glömts bort" http://ramona-fransson.blogspot.se/2014/01/kanadas-insatser-i-andra-varldskriget.html
SvaraRaderaMen rätt ska vara rätt. Canada's involvement in the "Second World War began when Canada declared war on Nazi Germany on September 10, 1939, delaying it one week after Britain acted to symbolically demonstrate independence. The war restored Canada's economic health and its self-confidence, as it played a major role in the Atlantic and in Europe. During the war, Canada became more closely linked to the U.S. The Americans took virtual control of Yukon in order to build the Alaska Highway, and were a major presence in the British colony of Newfoundland with major airbases.[182]
Mackenzie King — and Canada — were largely ignored by Winston Churchill and the British government despite Canada's major role in supplying food, raw materials, munitions and money to the hard-pressed British economy, training airmen for the Commonwealth, guarding the western half of the North Atlantic Ocean against German U-boats, and providing combat troops for the invasions of Italy, France and Germany in 1943–45."
Däremot har inte Kanada varit i krig på sin mark sedan 1812. Vilket skulle förklara deras ickebehov att hävda nationsidentitet, som Sverige.
Det var det blogginlägget ville påvisa, som orsak till deras aningslösa dagspolitik under Trudeau.