Jonas Jonasson har förstört tre dagar av mitt liv med "Analfabeten som kunde räkna".

Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret, köpte jag så fort den kom ut i bokhandeln. Jag smalt som en isglass i högsommar, blev otroligt förtjust i den kluriga berättelsen som gick precis vartåt den själv ville, intelligent och samhällsmedvetet och med en fantasi som fick en sexåring att framstå som en brödkavel.

Nu följer han upp sin succé med en absolut never-ending bok om en analfabet från Soweto, två svenska tvillingar med samma namn, varav en är blådåre och saboterar allt han rör vid, en stor jätteatombomb som de aldrig lyckas bli av med , mossadagenter, anarkister, tjyvar, alla andra fula fiskar och miljoner andra lösa trådar som aldrig låter sig nystas ihop.

Förvecklingarna är inte längre finurliga och lustfyllda - de är plumpa, omöjliga och bara tröttsamt överdrivna. Jag kved mig igenom sista hälften av boken med stön och suckar, hoppade över två, tre sidor åt gången bara för att bli av med plågoriset.



-Kommer jag undan med något mer än "Ja, den var ju inte som 'Hundraåringen' men..." då känns det som att jag är hemma, säger Jonasson. 

Sorry Jonasson - du är helt borta.