Här firades mamma och jag på Mors dag.

Att gå på fotboll med familjen och se en spännande cupfinal mellan Djurgårn, mina blåränder, och IFK Göteborg är inget för nervklena. 

Det började så fort spelarna kom in på plan, då brann göteborgarna av sina bengaler, och djurgårn svarade på andra kortsidan med enorma eldar i rött, blått och gult. Dekorativt, javisst, men spelarna vände tvärt, och drog sig tillbaka till omklädningsrummen. 

Röken spred sig hastig och la sig tungt över alla som kommit dit för att underhållas. Jag såg inte min mamma, men kände att hon satt stadigt kvar bredvid mig, hon gillar upplevelser - nu fick hon så hon teg.Ryktet spred sig som en löpeld (!) - Röken är giftig, lämna era platser! Ett par tusen drabbades av panik och flög ut i entrén, men de flesta, som vi, satt kvar och tänkte väl- jasså, var det såhär det skulle sluta.

Matchen kom småningom igång -  till det tunga dånet av göteborgarnas lika entoniga  som ihärdiga trumslag, skanderingar om att alla göteborgare älskar fisk, andra ramsor om Änglarna -  och slutade mycket raffinerat med straffsparksläggning.Vi djurgårdare stod upp och hoppade, för om man inte gjorde det, så var man "ett jävla gnagarsvin". Inte ens mamma som är Landskrona BOISare ville vara ett sånt, så vi studsade ikapp. Efter snöplig förlust med  4 - 2, äh inte så snöplig ändå, djurgårdarna la de taffligaste straffar jag sett, så fick göteborgarna glädjefnatt, och ville döda alla djurgårdare genom att kasta bengaliska eldar på oss. 

Det kunde ha slutat illa.

Tala om att sila päron och svälja bengaler.