Det här är verkligen asäckligt.

Igår på bästa-bästa-bästa underhållningen, Skavlan, blandades som vanligt en besynnerlig skara.
Först Ranelid, vår egen illustre och hatälskade excentriker, med ny bränna från Sydafrika och den vita kragen utfläkt på kavajen.
Han sprider sitt eget språk, ranelidskan, som ett förhatligt oljebälte på det sköra havets fjäderfä-försedda småskvalpande oskäliga små varelser....
...........sorry - got carried away........!

Och jag roas av honom i måttliga doser, vilken kvinna skulle inte le förtjust över en berömd person som öser komplimanger över en, och vars intravenösa vitaminer från Sydafrika man är?
Eller vars ögon beskrivs som två skuttande ekorrar på en osynlig gren.

Däremot avstår jag ybervilligt från Thorsten Flinck.
Hans bisarra och asvidriga druckna gestalt, med snuset rinnande på framtänderna, skulle lätt kunna att få mig till livslångt celibat.

Laleh är en vidunderlig artist, men skrämmer mig. Ena sekunden skör, så skör, nästa livsfarlig.

Sen kom Mannen som skulle kunna få mig att leva i ändlös älskog utan uppehåll.
Italien kan skatta sig lycklig över sin författare Roberto Saviano, som sedan boken Camorra 2006 lever under dödshot från maffian, och med ständig närvaro av nya identiteter och fem livvakter.
Han är Sverige-aktuell som Palmepristagare och med nya boken Kom med mig.
Savianos berättelser är starka och målande, nästan utmanande, och - språket!
Språket, ja, språket är som en intensiv förförelse, en himmelsk symfoni.
Att lyssna på Saviano är en ren och skär vederkvickelse.

Mänskligheten behöver en daglig dos Saviano, åtminstone hälften av mänskligheten.


aftonbladet
svt
expressen
Hela intervjun i Skavlan
corren vk