Vi gick och la oss i ilskna vindar i trä´a.
Det gnällde, gnisslade och gnall när pustarna tog i, och ville förbryta sig på allt som gjorde motstånd.
Vaknade av nån anledning, drömde, stod upp och ropade nåt, såg då att den tunga fordrade gardinen hängde alldeles rak och stilla i det vidöppna fönstret.
Gick ut.
Inte ett enda litet löv rörde sig, det var plötsligt alldeles, alldeles märkligt kav lugnt.
Och på hela himlen tändes de häftiga lysande strålkastarblixtarna om varandra.
Om jag inte stod naken i gräset på ön, skulle tankarna lätt kunna leda till röda mattans pockande fotoblixtar, så ihärdiga var ljusskenen.
Himlen stundom helt upplyst.
Men ljudet av åskan nådde tack och lov inte hit.
Det är ju dom som skräms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar