Det kom en kommentar,

under inlägget om Riksmobbing av SD.
Den berörde mig djupt.

Lite nedkortat rån anonym:
-"Jag har själv fått uppleva hur mina åsikter totalt har förändrat bemötandet mot mig från personer jag aldrig någonsin har haft något otalt med. Och jag börjar ärligt talat bli jävligt besviken över att människor som har känt mig hela livet plötsligt, mot bättre vetande, verkar tro att jag har blivit en avskyvärd person.
Jag har, genom att bara deklarera mina sympatier i förbifarten, förlorat livslång vänskap. Och människor som jag förstår har hört talas om mina åsikter i andra hand har plötsligt bara ansträngda ansiktsuttryck till övers om man råkar stöta ihop. Ändå har jag aldrig ångrat att jag till slut valde att stå för mina åsikter som helt krasst bara handlar om att vi inte kan bibehålla en så hög invandring och att det måste vara de nyanlända som anpassar sig efter Sverige och inte tvärt om. Att folk sedan tolkar detta som att man gillar Hitler är absurt."

Det här säger allt.
Dessvärre.
Och det gör så ont.

Jag har i hela mitt liv varit en god människa, en god vän, en god mamma, bara menat och velat väl. Och ändå.
Att angripa antidemokraterna som jag gör, är lika med att bjuda in till apartheid. Nära och kära vill inte bli förknippad med mig eller min blogg.
Och det gör så ont.
Men jag blir bara stärkt i min tro.
Annars sitter snart vi svenska demokrater i bussar märkta "Olydiga - Oönskade"