"Det är ingen fara- gör inte ens ont!!!"

Vad är det med oss?
Ty visst är det såhär, om man drattar på rumpan i offentligheten, och nån mycket eventuellt inta bara tittat åt andra hållet och bara ilar förbi, utan faktiskt kommer tillskyndande och undrar hur det går. Då svarar vi generat och raskt: näääää, mej, det är inga problem alls med mej, jag är snart på benen, ha-ha, titta själv, så nu är jag uppe igen!
Varför, varför, varför inte bara säga AJJJ, hjälp, och ta emot lite tröst???

Det händer mig hela tiden. En gång i Oslo stöp jag på flygbussen som hade stålvassa kanter på trappstegen, men nä då nemas problemas ha-ha, rätta till fristren och upp igen. Fast, visst blev jag kallsvettig, visst bleknade jag och fick svimningsanfall, visst svartnade det alldeles kolossalt för ögonen....Och när nån tog tag i mig, och påpekade att det var blodflöde efter mig, och var jag verkligen säker på att allt var OK med mig? Då stöp jag i famnen, såret i knät var vidöppet, så man såg ligamenten. Direkt ambulandfärd, femton inre och en massa yttre stygn, rullstol och så äntligen hemresa.

Igår var jag nere i sjöboden och tog hand om efterbörden efter drinkbordet, jag (över)fyllde korgarna med crostinisar, överbliven avocadodip, chevre-korvar, tomglas och glas. Lite stressad var jag för jag måste hinna sätta på sparrisen, göra färdigt förrättstalriken och ta ut hallonpajen ur ugnen....så då gick det som det gick.
Av nån anledning ramlade jag pladask innanför köksdörren, jag låg kvar och kved ett tag, hundarna kom skuttande och kastade sig lystet och vilt över alla matresterna som flög omkring över golvet. Och när jag låg där i sörjan av blod, frossande hundar och en vänstertumme som skulle bli tre gånger så stor, kom en av våra verkligt kära gäster och undrade hur det gick.
-Ähhhh, det är ingen fara med mig - ont krut vet´du!!!!!