Sitter och bläddrar i M, ni vet tidningen som står för självständiga "mappiesar", som tycker att vi vuxna kvinnor inte ska vara så underdåniga, anpassliga och att vi bör ställa krav.
På framsidan poserar som vanligt Amelia Adamo själv, född-47, blygt leede, snudd på underdånigt. Kravlöst i röd baddräkt, mot den turkosa poolen.
På deras stora insändarsida får vi kvinnor verkligen komma till tals, Irene skriver:
"JAG ÄR JÄTTELYCKLIG.
Jag har många gånger tänkt att jag skulle skriva och berätta att man alls inte behöver vara överviktig, tunnhårig, ha bristningar, gula tänder eller annat trist som drabbar äldre medelålders kvinnor. Det finns de som klarat sig - jag till exempel.
Jag har haft tur, har bra gener, och har även tur i kärlek på äldre dar. Jag borde inte gnälla eller kritisera, jag som har det så bra. Men man blir ensam, det är tabu att prata om det. Det gör ont att bli utesluten för sitt utseende, att man är trevlig och dessutom har det oförskämt bra ekonomiskt.
Jag har en liten krets av väninnor, men underbara sådana som tar mig som jag är, som ser min själ.
Kanske jag skulle gå i terapi, skaffa mig ett pansar eller något, inte se. Inte bry mig, inte försöka förstå. Jag läser M, varje gång i hopp om att finna kvinnor lika mig själv i något reportage, men vi är väl för få. Är man vacker och charmig påminner det vissa kvinnor om hur de skulle vilja vara men inte är. Då gäller det att inte bry sig om de mörka blickarna."
Först skrattade jag så jag fick ont i magen, var detta på riktigt?!? Sen funderade jag allvarligt på att skicka numret till psykiatriska akuten till den arma kvinnan. Sen kom jag på det:
Look no-more, Irene, ring Amelia Adamo, din like i all salighet, så kan ni två sitta där och lösa världens i-landsproblem tillsammans!
Det är inte lätt att va' ödmjuk...
SvaraRadera