ADHD är en funktionsnedsättning som innebär att man har problem med uppmärksamheten, är överaktiv och impulsiv. En del med diagnosen ADHD är långsamma och dagdrömmande snarare än överaktiva.
Det är mycket ADHD nu, var och varannan dag kryper det ut en ny kändis ur garderoben som begänner bokstav, Charlie Sheen, Frank Andersson och rapparen Petter nu senast. Jag har levt hela mitt liv med att ömsom vara dagdrömmande, ömsom haft omöjligt att styra mina impulser, jag har konstaterat för länge sen att det är sån jag är. Min familj och omgivning tycker om mig som jag är, och mina ostyrda impulser är oftast anledning till väldigt mycket munterhet för att uttrycka saken milt.
Hade jag velat medicinera hela livet om jag fått en diagnos som liten.
Svaret är Nä, aldrig.
Vi är inte alla perfekta, kontrollerade och lagom avvägda, vi är människor med fel och brister.
Barn som har en omöjlig livssituation ska självklart få medicinsk hjälp, det måste vi vara ödmjuka för.
Men.
I många fall är det dagens hets och stress som gör barns livspussel svårt att få ihop, barn idag är aldrig lediga, de får sällan eller aldrig bara vara just barn.
Allt är på föräldrars villkor, kraven är många, istället för att ligga på en fäll och jollra i babystadiet, rusas runt och sitts på lattecafféer i timvis. För barnens skull?
Jobbet/kompisarna/mobilen är prio ett.
Barnet? Förhoppningsvis prio två.
Tid, vila och lugn samvaro med familj, vuxna förebilder och en eller två jämngamla polare - det är den stimulans ett riktigt litet barn behöver.
Ensamma med datorn och teven lär de sig passivitet, och övar sig inte i att skapa mänskliga kontakter.
Det vete sjuttsingen om jag hade orkat överleva med mina personliga svårigheter i ett lika crazy tempo som dagens barn.
Kan inte riktigt värja mig från att det faktiskt finns alldeles för lite tolerans för att vara lite eljest idag.
Bättre att medicinera så ungen blir "normal".
SvD
Kanske det bästa jag läst av dig. Ett alldeles utmärkt inlägg som borde leda till eftertanke bland oss som är skapta för att leva tillsammans. Och vad är "normal"? I mitt gamla resursteam tog vi oss ibland för pannan och suckade djupt när olika intressenter i skolans värld gjorde anspråk på normalitet. Det betydde oftast djupaste egenintresse. "De andra var minsann inte normala."
SvaraRaderaTack Ulf, det värmer.
SvaraRaderaHåller med Ulf;Kanske det bästa jag läst av dig
SvaraRaderaSå himla mitt i prick Carina!
Jag känner igen mig själv i din beskrivning!
”Alla är vi lite eljest”.
Förr i tiden var barn antingen ”snälla” eller ”stygga” och skulle ”synas men inte höras.”
I dag är tillvaron mer komplicerad. Det är barnen som har blivit ”problembärarna” och uppfinningsrikedomen vad gäller att placera in de avvikande barnen under olika bokstavs varianter ökade stadigt.
Det är alldeles för lätt att misstolka barnens beteende, att se det som är ett rättmätigt och normalt krav på bekräftelse som ”barn i behov av särskilt stöd” och därmed göra det lätt att placera dem i grupper som ger flera passande diagnoser med förnamnet syndrom, med tillägg av olika bokstavskombinationer.
Som du så riktigt påpekar är det dagens hets och stress och ”crazy tempo” som gör barns livspussel svårt att få ihop, barn idag är aldrig lediga, de får sällan eller aldrig bara vara just barn. En treåring i dag SKA ha upplevt nästan lika mycket som en sex- sjuåring hade varit med om förr.
Vi vet att normaliteten inte kommer av sig självt. Den måste både erövras och hanteras. Att bemöta barnen och hjälpa dem tillrätta i tillvaron och att lära ut det goda samspelet människor emellan krävde både kunskap och intresse.
Alltså precis som du skriver Carina: ”Tid, vila och lugn samvaro med familj, vuxna förebilder och en eller två jämngamla polare - det är den stimulans ett riktigt litet barn behöver.”
Hälsningar från Diskurs
Tack Carina, instämmer med Ulf.
SvaraRadera/Öbon, som är nog ganska "normalstörd", som de säger på Hudiksvallsteatern, men har några människor i min närhet som är lite så där eljest. Inte precis dussinmänniskor, om man så säger.
Viss finns det folk som nästa kokettera med att "visst jag har ADHD". Men har man verkligen denna diagnos, då räcker det ofta inte att bemötas i någon mening "bättre", även om det hjälper. Många personer med ADHD ger vittnesmål om hur radikalt medicinering förbättrar deras villkor, medicinerar så att ungen blir "normalstörd". Då kan nämligen "ungen" fokusera, kanske första gången i sitt liv!
SvaraRaderaHey, Thorsten: "Barn som har en omöjlig livssituation ska självklart få medicinsk hjälp, det måste vi vara ödmjuka för."
SvaraRaderaDu bör inte läsa mig som Fan läser Bibeln!