Syskonen Hazel och Gareth Rychter bubblar av entusiasm när de berättar om att de gemensamt drivs av ett inre tvång.
De har nämligen vigt sitt liv åt bottappade vantar.
Att fotografera dem och lägga ut dem på nätet.
-En nytappad vante väcker fler känslor och tankar än en som legat länge och liksom tynat bort.
De använder ord som ”tragiska” och ”ensamma” när de pratar om vantarna.
– Den ser väldigt färsk ut. Man tänker att den är varm fortfarande, säger Hazel Rychter om mötet med vanten som nyss genomått en smärtsam separation från sin ägare. -Det är jättesynd när de är totalt överkörda. Då är vanten riktigt död.
De är båda konstutbildade och beskriver sitt intresse för vantar som ”lite knäppt”. Hennes sambo är mer stödjande än hans fru.
Lite knäppt?
Konststuderande?
Vi har varit med om värre. Tror jag.
Sydsvenskan
Verkligen ett coolt och udda projekt i positiv bemärkelse. Tappade vantar väcker känslor. Håll med om att det kan kännas tämligen frustrerande att gå med ena handen bar, i synnerhet om man har fäst sig vid en speciell handske. Och ser jag en barnvante så väcks min empati och fantasin går igång typ "vad hände här? Var detta en snuttevante etc etc"
SvaraRadera/Plutten
Barnvantarna höll vi ihop med ett snöre. En omgång stickade min hustru med växtfärgat garn: färgkulla, betsad med tennklorid. Blir självlysande orange. Tappade paret på stan, men hittade det sedan upphängd på en stolpe eller vad det nu var. Säkert tack vara signalfärgen!
SvaraRaderaFör mig känns det lite slöseri att känna så intensiva och starka känslor för ett dött ting. Det finns så många som aldrig blir tänkta på med ömhet. När får vi se nån samla på ensamma och utfrusna pensionärer, uteliggare, mobbade barn....
SvaraRaderaFast jag tyckte å andra sidan inte om konstnären som låtsades få psykbryt på en bro i Stockholm heller.