Heidi Avellan skriver i Sydsvenskan, med anledning av Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdom, som ökar i Sverige:
"Ändå känns det stötande att bristen på mobiltelefon eller hockeymundering kallas ”fattigdom” – i en värld där barn svälter ihjäl. Det ger också Sverige en käftsmäll för den generösa invandringspolitiken – invandrarbarn har det sällan lika bra materiellt som infödda svenska. Men kanske bättre än i sitt gamla hemland?"
Har då inte invandrarbarn rätt till samma materiella standard som svenskfödda? Absolut. Men det kräver samma förutsättningar.
Två föräldrar måste arbeta.
Och familjen kan inte ha fler munnar att mätta än ekonomin tillåter.
Read my lips: Föräldrarnas har alltid det största ansvaret för sina barn.
Avellans slutsats: "Ändå är alternativet sämre: stängda gränser." Avellans socialistiska och totalsolidariska samhälle är en utopi.
Min slutsats är precis tvärtemot, trots att mitt blödande hjärta vill ta om hand alla som lider, plågas och har ett helvete på jorden, så måste jag se med öppna ögon - Sverige kan aldrig rädda världen.
Vi kan göra - och har alltid gjort - vårt bästa, men nu är det vår förbannade skyldighet att ta omhand de som vi redan öppnat våra gränser för.
Det är ingenting annat än en skam, att vart tionde barn i Sverige är fattigt, vart tredje i Malmö, två av tre i Rosengård.
Hur "snällt" är det att ta mot människor i den barmhärtige samaritens namn, klappa sig på bröstet, stänga in familjer i getton och kasta åt dem dem försörjningsbidrag?
SvD
För mig är det inte särskilt trovärdigt att säga att vi inte har möjlighet att rejält minska barnfattigdomen eller fattigdom överhuvud. Det handlar om hur vi fördelar och förvaltar våra tillgångar. Den barmhärtige samariern tog först hand om den slagne. Sedan frågade han vad det kostade. Vårt samhälles ansvariga (alla röstberättigade) gör ofta tvärtom. Frågar först: Hur dyrt blir det här då? Oj, så mycket. Då måste jag ju avstå från ... och så blir det stopp. Våra solidariska strängar är oftast ganska ostämda. Och ingen beslutsfattare vågar utmana en kakafoni av ostämda instrument. Oavsett han eller hon kommer från höger eller vänster. I senaste numren av Kyrkans Tidning har Koskinen och Weirud utmanat kyrkan i denna fråga. Sk bli intressant att följa debatten.
SvaraRaderaNär alla av hjärtat vill hjälpa är det en sorg att de solidariska strängarna är så ostämda, och synd och skam att beslutsfattarna fegar ur.
SvaraRaderaTar gärna emot länken från debatten i KT, Ulf!
Men hur stor del i skulden har kyrkan ??? Att hänvisa till nya testamentet och tusenåriga legender,lär inte lösa vårt moderna samhälles problem..Ej hellre att man sätter sig över vårt lands lagar och gömmer undan illegalt vistande människor.C:a 30.000 sådana lär finnas runtom i landet,och dessa ingår kanske i statistiken över fattiga !!!Tänk efter Ulf så många människor vi kunnat hjälpa ytterligare,om hjälpen getts i deras hemländer...Att sopa problemen undere mattan lär inte på sikt lösa denna fattigdom !!!Därför instämmer jag än en gång i Carina`s beskrivning av verkligheten.
SvaraRaderaBara upplysningsvis några saker. Den barmhärtige samariern finns i en liknelse, en slags bild av hur mannen från Nasaret tyckte att vi borde uppfatta verkligheten. Om det finns 30000 gömda (av kyrkan ? ) vet jag inte men i så fall finns de inte med i statistiken över fattiga. De finns inte med någonstans. Inte heller i kyrkans diakonala kostnader. Så där finns inget att hämta för att skicka till andra länder. Att kyrkan har ett stort ansvar för våra snäva solidaritetsramar är jag den förste att hålla med om. Vi har alltför ofta gjort som leviten och prästen i ovan nämnda liknelse, gått förbi.
SvaraRaderaNär vi tog emot flyktingar ifrån kristna eller buddistiska länder, Thailand, burma, Grekland, Rumänien,
SvaraRaderahur betedde de sig?
De fick små eller inga bidrag, men ändå skaffade de arbeten och begick inte brott. De drog in pengar och uppförde sig exemplariskt(hört talas om en brottslig thailändare????).
Hur blev det när vi tog in muslimer?
Våld, våld våld. Och enorm arbetslöshet.
Respekt och omtanke måste vara ömsesidig.
Tanken slog mig hela semester i Thailand, jag skrev en blogg om det. Tänka att leva bland människor som är lyckliga för det lilla, arbetssamma, mjuka, kärleksfulla, storsinta.
SvaraRaderaJag hade en envis känsla av att tvingande religioner, som kräver, kräver, kräver av dig, annars.... - inte verkar göra människor lyckliga.
Andreas! Jag arbetade i Flen 72 när de vietnamesiska båtflyktingarna kom. Också i början av 90-talet då de somaliska flyktingarna kom i stora skaror. Jag hade mäjlighet att följa många på deras väg in i det svenska samhället. Det var stor skillnad. Mycket beroende på framförallt utbildningsbakgrund. De flesta båtflyktingarna kom ur den välutbildade medelklassen med studievana. Deras väg gick lättare. Somalierna hade oftast ingen eller ytterslite utbildning. Inte sällan hade de varit barnsoldater. Deras väg blev svår. Men alla hade flyktingskäl men behövde mer eller mindre stöd och hjälp. Vår bedömning bör ta hänsyn till detta. Problemfritt är det sannerligen inte.
SvaraRadera