Att vara älskad.

Skavlan överträffar sig själv, fredag efter fredag. Valet av gäster och hans fenomenala förmåga, nä, gåva, att vara uppriktigt intresserad lyser som Superstjärnan och miljoner solar.
Igår en melodifestivalvinnare från Kenya, som en srtålande juvel, en svenskrolig Pops på G för skidVM, en vilsen Kleerup som framkallade alla mina moderkänslor, men som blev en totally-laidback mega-rockstjärna och superproducent, såfort han fick en gitarr och en mikrofon framgör sig.
En pratande författarinna.
Och så en Gentleman - Sven- Bertil Taube! Han är som en vacker saga, som en dyrbar relik från svunna dar, han får mig att spinna som en nöjd katt i TVsoffan.

Hela mitt veka liv vreds om när Sven-Bertil Taube i scenen från sin nya film sa:
-"Man har sagt att den värsta skammen är att inte vara älskad av sina föräldrar. Men, det är fel - den värsta skammen är att inte vara älskad av sina barn."

Alla skulle ha en hund, tänker jag då, och citerar Jerome K Jerome. Redan 1889 skrev han så här i ”Tre män i en båt”:

”Han är mycket obetänksam, hunden. Han bryr sig aldrig om att fråga om du har rätt eller fel, bryr sig aldrig om huruvida du klättrar upp eller ned på livets stege, undrar aldrig om du är rik eller fattig, dum eller vis, syndare eller helgon. Du är hans kompis. Det räcker för honom.”


Just nu kryllar det av hundar, våra nya familjemedlemmar, i kulturen och medierna. De finns i tv-program, i reklam, filmer föreställningar, utställningar och böcker, som ett bevis på deras upphöjda tillvaro som våra allra, allra älskligaste och sannaste vänner i livet.

DN Expressen