För misstänkt diskbråck, skulle jag idag infinna mig för magnetröntgen på Täby närsjukhus. Som vanligt parkerade jag bilen på klockslaget, och fick sen enligt rutinerna flämtande piruetta mig sta på isgatan, med tungan hängande utanför och med stressens svettpärlor på pannan. Sålunda klev jag lite sen in i väntrummet med jackan på svaj och slog mig raskt ner i en pinnstol, för att i samma sekund bli inkallad av världens gemytligaste skåning, han utstrålade sådan varm trygghet och uppriktig omtanke - han var ju kusin(skåning) - att jag genast kände mig mycket, mycket väl till sinnet.
Har du gjort det här förut frågade han när jag svängde upp de bara benen på britsen, jag tror det, svarade jag och mindes en gång 1996 efter hjärtmuskelinflammationen.
Då så, sa skåningen, satte på mig hörlurar och skjutsade in mig i kameran.
PANIIIIIIIK, det hade gått lite för fort, jag var inlåst, kunde inte röra mig, instängd, ååååååååångest.
Jag hade som vanligt lyckats förmedla bilden av mig själv som coolast, chillast i stan.....
Vad gör man då, ylar panikslaget och trycker i vånda på kontakt-knappen? Och skäms?
Nädu.
Då stängde jag ögonen och mindes alla passagerar jag under årens lopp suttit och hållit i hand. De som bara måste kliva av planet exakt i samma ögonblick som vi stänger dörren.
Nu talade jag till mig själv på samma sätt, stängde ögonen, tvingade ner andhämtningen och började lyssna på mina egna lugnande argument, mindes att allt sitter i huvudet, började få kontroll över rädslan tills jag kunde bestämma mig för att sansat finna mig i situationen tils den 15 - 20 minuter långa stunden var över.
Jag vann.
Och är rätt stolt nu.
Grattis till överstånden bravad, det är nog inget för min hustru som får panik bara av att titta på grottforskare på TV som klämmer sig genom trånga, ibland t o m vattenfyllda passager!
SvaraRaderaAll panik kan jag inte tala mig ur, lika omöjlig som din hustrus cellskräck är min höjdfobi. Det går bara inte, alla paniksignalerna får mig fullkomligt i hysteri.
SvaraRaderaMånga fobier har en sunt kärna. Höjdrädsla t ex bottnar i att en människa inte klarar särskild stora fallhöjder och det finns även tecken för att orm- och spindelrädsla kan vara genetiskt betingat, förfäder som ansåg giftormar och -spindlar som leksak har inte fört sina gener vidare... Vet man att rädslan i grund och botten är berättigad och sund, men just i den aktuella situation överdriven, då går det lättare att kämpa emot till en viss grad.
SvaraRaderaSkönt och befriande att få veta att det finns naturlig fog! Du lär mig mycket!
SvaraRadera