Jävla, jävla, jävla Ulf Brunnberg.

Ulf Brunnberg talade ut om hur han som barn misshandlades av sina föräldrar.

Han vänder sig starkt mot barnaga, men fördömer inte sin mamma och pappa.

– "För mig har det varit till nytta", säger han.

Nytta??? Vad menar du, Brunnberg, är du hjärndöd, männska? Du talar mot allt bättre vetande och trampar med spikskor rakt in i hjärtat på alla oss andra som har lyckats överleva.
Trots allt.

Detta berättade jag om i november 2009. Mitt eget liv, barndomens liv, var präglat av den charmerande, stilige och bildade pappan som inom husets fyra väggar fick djävulusiska utbrott,som blixtar från klar himmel.
Mor, storasyster och jag kunde aldrig veta när eller varför, förmodligen inte ens han själv. Det som sades ena dan och mottogs med ett leende, blev plötsligt nästa dag upprinnelsen till ett förlamande våldsförlopp, väggar boxades sönder, saker kastades och slogs i kras, svordomar och verbala aklagelser vrålades. Ansågs något av oss barn vara orsak till ilskan greppades vi och slogs gula och blå, ibland blodiga. Redan vid tvåårsålder började jag kissa på mig så fort far höjde rösten eller tog i mig, vilket skulle visa sig bli min räddning och min systers helvete. För att undvika kiss på sina egna kläder och händer grep han den av syskonen som inte var fragil utan bättre rustad att stå ut med misshandeln. I eftertankens kranka blekhet önskar jag innerligt att syster också hade haft vett att kissa ner honom.
Jag blev ett introvert barn, söt som en docka, och fullständigt ensam i livet, min mor var min enda kontakt med omvärlden. Hon var den goda féen, som plåstrade om och tröstade. Inom mig ruvade jag på och planerade barnets hämnd, när jag blev stor skulle jag döda far och befria oss.
Min syster fortsatte att vara styvnackad, hon tog stryket med ofattbart jämnmod. När vi började skolan sa far till alla att det var himla märkligt att den stora systern kunde vara så dum i huvudet när den lilla var klok och läraktig. Detta tog han sen som ett incitament till att bokstavligt försöka slå in vett i huvudet på syster. Mor och jag satt utanför den låsta dörren och hörde honom förhöra hennes läxor, för varje fel svar fick hon ett slag i ansiktet, han vände sin klackring inåt för att skada som mest. De som bröt ihop vid varje slag var mor och jag. När syster till sist släpptes ut från sin plå tyrann satt mor med isad stekspade på på hennes blodiga och svullna ansikte.Det här drömmer jag skrikande mardrömmar om fortfarande.Själv räddade jag mig genom att vara lydigast och alltid duktigast. Jag insåg snabbt att inget kunde få min far så välvillig som ett gott resultat i skolan eller på idrottsplan, nej fel, inte gott, bäst av alla skulle det vara. Så även om det bäddade för kortvarig glädje blev det min strategi.
Det fantastiska är jag helats trots att hela det första livet präglats av oförutsägbar lynnighet och obegripligt våld, att aldrig veta, att aldrig vara beredd.

Expressen