Fler vardagshjältar.

Lars Lindström skriver idag i Expressen om minutrarna efter terrordådet i Stockholm:
"Människor samlas igen där de två gatorna möts, trängs för att kunna se något. Innan polis kommer till platsen går minst tjugo personer fram till den till synes livlöse och blodige Taimour Abdulwahab, där han ligger ensam bland sina icke detonerade bomber. De flesta går bara fram och studerar kroppen under några sekunder. Några tycks undersöka hans puls. Andra ställer ifrån sig kassarna med julklappar och lägger något som ser ut som tidningar eller handdukar över kroppen.
Det är rörande att se, oavsett om det handlar om en naturlig medkänsla eller okunskap om faran med situationen. De riskerar sina liv för någon som ett par minuter tidigare försökt döda dem."

Tack och lov händer inte stora katastrofer varje dag, därför kan de flesta av oss inte vara absolut säkra på hur vi själva reagerar i akuta och allvarligt hotande situationer. Det finns allt på skalan efter chock, från att bara helt enkelt gå i väg i totalförnekelse, till att bara stå orörligt paraliserad.
Sen finns det vi som är tränade i våra yrken, vi som reagerar effektivt och kyligt efter boken. Vårt agerandet är inristat i ryggraden, det handlar om vakenhet och närvaro i nuet och inlärda och tränade situationer.
Min soldatson har samma inövade situationsnärvaro, för ett tag sen var han på stor inflyttningsfest, massor med folk och mysstämning med levande ljus. Plötsligt såg han ett flammande ljussken i ögonvrån. Han rusade till tjejen vars hår stod i ljusan låga och kvävde elden, medan de som stod närmast bara hann öppna mun och förvånat konstatera att elden var släckt och tjejen räddad.
Själv går jag efter nödträningar i 40 år, aldrig ens in ett rum utan att ha koll på var det finns utrymningsvägar och har reflexmässigt koll på alla människor i omgivningen. Skulle förmodligen inte ens tänka tanken att offret för en sekund sen var mitt eget dödliga hot, fokuseringsskärpan styr.

Det är en gåva, som jag är evigt tacksam för.