Har sneglat på slutet av "Bonde söker fru" och gripits ända in i märgen av den tafatta spirande romansen mellan det lite försagda paret bonden Ann-Katrin och Per-Johan. Per-Johan var Ann-Katrins slutliga val, och att se dessa två försöka visa varandra den spirande lyckokänslan av förälskelsen, det berörde mig så djupt.
– Tror aldrig jag känt på det här viset, jublade Per-Johan.
Så lycklig för första gång i sitt liv och så inte veta vad eller hur man gör med känslor.
Så olidligt smärtsamt blyga.
Inte ens älgarna på kvällens Mitt i naturen var lika valhänta och bortkomna.
Och jag blundar och törs inte tänka på hur de ska våga, och lyckas närma sig varandra ombord på båten på Hurtigrutten.
I varsin koj.
Men oj,oj, oj vad jag håller tummarna!
VÅGA!!!!
Aftonbladet
Men hur ska man kunna bygga en ömtålig reaktion när man befinner sig i ett "akvarium" till allmänt beskådande och återfinner sig på kvällstidningarnas löp? Exploatering av utsatta människor, igen!
SvaraRaderaValfri situation.
SvaraRaderaFast det som berörde mig så starkt var att oerfarna, blyga människor inte tycks har nån direkt eller naturlig instinkt eller förmåga att beröra och närma sig varandra. Det fanns en så gripande hämning och låsning hos de båda unga människorna.
Som smärtade att se.
Jag kunde erinra mig hur det var att våga kyssas första gång, hur man var så rädd att inte göra "rätt" eller "duga".
Huuuuuuuuu!