Idag publicerar Newsmill min blogg om tolvårsbloggaren Chloé:
När jag var liten på 50-talet, bannade mina föräldrar de vuxna som kommenterade mitt utseende positivt. - "Hon är söt som en docka!" bemöttes med -"Ssssschhhhhhh - tösen kan bli mallig!" Som om det vore liktydigt med pest eller tyfus.
Idag lanserar chefredaktör på Chic, Charlotta Flinkenberg, sitt nya fynd den blott 12-åriga modebloggaren Chloé Schuterman.
Att unga tjejer och killar har intressen och hobbiers är odelat positivt, hockey, hästar, tennis eller bloggar spelar ingen roll, vad som helst utom hembränt är bra. Jag hade själv enorm skrivklåda i den åldern, så självklart ska de vara med i nya medier och skapa, det är fullkomligt naturligt. Men varför hålla till i vuxenvärlden på vuxenvärldens vilkor, där allt tycks vara till salu. Vad är det för fel på att låta pennan fara i Kamratposten eller hitta nya egna sätt och ställen att publicera sig på?
På sin Chic-blogg exponerar sig Chloé på bild efter bild efter bild, iklädd den ena exklusiva munderingen efter den andra, och ja, flickebarnet är verkligen bedårande, med sina stora bruna ögon och sitt långa mörka hår.
Men, det måste ha passerat ljusår sedan 50-talets ängsliga snålhet, där det värsta som kunde hända ett barn var att växa upp och bli högfärdig. Ty ingenting är lagom längre, och jag känner en instinktiv motvilja mot det som närmast kan beskrivas som flickans "poseringar" framför kameran. Chloé är formad som en rå lerklump och en avbild av sin styrande mamma. Vimmelbilden från premiären på Sex and the City-filmen där mor och dotter iklädda fläckiga pälsar ler mot kameran ger mig rysande obehagsvibbar - Stor och Liten, två accessoarer till varandra. Men, intill tidens ände kommer barn att behöva få vara barn och föräldrar att vara föräldrar.
Tavi Gevinson, med bloggen The Rookie Style, började blogga om mode redan som 11-åring och har idag flera tiotusentals besökare, så att Chic is going American och upplåter redaktionell plats åt en tolvåring är ingen skräll.
Men tjejtidningsveteranen Kicki Norman, som dragit igång ett upprop mot smygreklamen i bloggarna under parollen "Vi är inte till salu!", tycks ha hamnat i en mycket tvär återvändsgränd.
Själv är jag en engagerad ideologisk 50-plusssare som på min lilla opretentiösa blogg skriver om livets väsentligheter, vill ha debatt, intelligenta inlägg, och högt till taket om stort och smått.
Det går så där.
Annat är det med tjejbloggarna som demonstrerar vilken outfit från H&M du ska bära på fredagkväll, eller vilket tatoo du ska rista in runt din vänsterarm - de har hundratusentals, ja tom miljoner läsare och livligt engagerade kommentarer.
Surt sa räven.
Ungdomarna lever en verklighetsflykt. Vad flyr de från och vart ska de ta vägen?
SvaraRaderaMrX
Dubbelt välkommen mrX! Det låter tragiskt, men det ligger säkert nåt i det. En ständig jakt på pengar, saker, resor, möten, ny teknik.....Hur ska de finna ron i att sitta på bryggan med en kopp kaffe, njuta av vågklucket och molnens ulliga dans på den blå-blå himlen?
SvaraRaderaJag är så glad att jag inte är ung idag!
Den primära socialisationen tar sin begynnelse redan vid födseln, barn imiterar sina vägledare och blir som de. Den sekundära socialisationen pågår genom hela livet, en dynamisk och spännande process. Det ena utesluter självklart inte det andra. Dessa processer är beroende av varandra.Man kan bli en modeintresserad och social medie älskande unge med en djupt rotad tävlingsinstinkt då det gäller att tillsammans med en 300 kilos klump hoppa de högsta hinder på kortast tid. Samtidigt som hon tappar andan över att möta det krispiga azurblå havsbandet som gömmer sig bakom en sanddyn på Äspetstranden. Breathtaking och magiska ögonblick tillsammans med det bästa vi har, våra barn och ungdomar.Vi får inte låta dem förledas in i den värld du beskriver Carina. Det är vårt jobb. Vi har ett uppdrag!
SvaraRaderaAnonym:
SvaraRaderaVisst är det som du beskriver i ett fåtal fall..
Men med senaste 30-40 årens dagisverksamhet,har mycket förändrats.Föräldrarna har överlåtit sina barns grundfostran,till från vänster skolade o. övertygande "lärare/skötare.Det positiva,om det nu finns något,är att privata daghem och förskolor idag växer upp som svampar.Men glöm inte att minst en generation,genom sådan indoktrinering gått förlorad..Mammorna som Carina ovan nämner,tillhör dessa förlorade...
Tack för lärdom och hopp, anonym.
SvaraRaderaOch tack Lars, jag delar helt din misstro mot kollektiv fostran i socialdemokratisk anda.
Själv har jag aldrig fostrats av samhället - det hade absolut inte passat mig att göra allt i grupp och på kommando. Därför har mina barn också sluppit. De har vuxit upp till egna fria tänkande personer och utvecklats i sin absolut egen takt.
Samhället är gjort för dubbelarbetande, och samhällsfostran av barn. Föräldrar som så önskar kan idag nästan helt "slippa" sina barn tills de flyttar hemifrån.
Ett delproblem är väl att det finns ett väldigt gap med å ena sidan Kamratposten, sunda motions- och kostvanor och en allmän präktighet och motsatsen som Du beskriver ovan. Det flesta "vanliga" är varken särskilt präktiga eller extremt dekadenta utan någonting mittemellan. Dom fångar man inte in med Kamratposten. "Predikningar" når bara dom redan frälsta, "predika för kören". Däri ligger en del av problemet!
SvaraRadera