Kunde förstås inte låta bli att låta mig uppröras av TVs nya serie om de bortskämda ungarna, och nu är jag naturligtvis jättefördomsfull, men det som upprörde mig mest var curlingpappan!
Pappan gick omkring som en liten Higgins hemma hos dottern som låg och läste, alt. målade tånaglarna, han svassade lyckligt runt i hennes av honom betalda lägenhet, diskade, städade, plockade upp tvätt, serverade mat, hämtade närsomhelst på dygnet i sin bil, och lånade överlyckligt ut sitt plastkort till obegränsad shopping. Mammorna gjorde exakt samma sak, fast i mina ögon är detta mer förväntat. Jag är alltså miljöskadad och erkänner härmed.
Alla föräldrarna var stora exempel på missriktad kärlek.
Vad driver dem till denna totalunderkastelse?
Senare på kvällen satt jag och bläddrade i ett magasin, det handlade om Far, han är ju mer än aktuell nu inför den stora söndagen. Ett reportage handlade om Wiktor Fors, minns ni honom? En av 70- och 80talets mest kända och förmögna byggherrar med svindlande affärer, vackra kvinnor, kappseglingar och fester.
I sitt första äktenskap fick han dottern Lina Fors som varit den som verkligen stridit för att få vara en del av sin fars liv. Med blandat resultat, dessvärre.
Lina, nu 43 år:
-"Alla jävligheter om livet har jag lärt mig av honom."
-"Om jag vill lägga över något som är jobbigt i hans knä, så får jag inget för det. Han är inte intresserad av nåt som är mitt."
-"Idag tror jag att han är är lika glad som jag över vår relation, det är tveksamt om han skulle ha kämpat för mig på samma sätt för mig. Det är fortfarande jag som är motorn i vår relation."
- "Vi har aldrig pratat igenom vår relation, han är inte den sorten."
Viktor Fors, 71 år:
"Att jag älskar såväl Lina som mina andra barn är en självklar reflex, Hur mycket jag engagerar mig och lägger mig i vad de gör är en annan sak."
Lägg märke till att inte ens i detta reportage om far och dotter fick Lina vara unik, han älskar henne reflexmässigt, som alla de andra barnen.
En tår på min kind.
Stackars flicka som måste krypa efter en fars kärlek och för att försöka bli sedd, det krälandet är dessvärre livslångt.
Stackars pappa, som är så känslomässigt förkrympt att han inte förmår ta emot det vackraste som finns, ett barns oändliga kärlek.
Två extremsidor av myntet att vara förälder - hur svårt kan det va?
Aftonbladet Expressen
Får jag länka till min blogg här? http://rapporterfrnmin.blogspot.com/2010/11/hellre-gnatar-jag-curlar.html
SvaraRaderaKan bara hålla med dig ang dessa konstiga föräldrar som deltog i "Debatt" igår.
Saxar in min kommentar till ditt svar:
SvaraRaderaJa, det är klart att man gärna vill skämma bort lite ibland. Men inte jämt och inte med allt.
Fr a är det viktigt att "skämma bort" sina barn med tid och uppmärksamhet. Att prata, diskutera och göra saker tillsammans. Dessutom, att hjälpas åt med sortering av tvätt, t ex är ju också ett sätt att umgås ;-)
Helt rätt Öbon, allt med vett och sans! Mittt svar till Öbon på Rapporter från min ö:
SvaraRaderaAll kärlek är balans. När min yngste son var sist kvar hemmaboende och jag var ensamstående flygis, oj, vad han fick ta ansvar när jag låg borta. Han kan nu i efterhand säga att det "kanske inte var drömmen för en gymnasiepluggande kille att stiga upp en timme tidigare för att gå ut med hunden och själv klara sig - men det var grunden till att jag idag är trygg och uppskattad i livet för att vara duktig, lojal och plikttrogen."
Men, sen när jag var hemma några dagar, då slösade jag all min energi på honom, lagade hans favoritmat, lyssnade, fanns, avlastade med hunden. Så i vissa lägen är det inte fel att skämma bort, bara det är ömsesidigt. Man KAN skämma bort också - så länge någon inte tar för givet, eller utnyttjar situationen, det tror jag.