Britta Svensson: Miljonprogrammet är en kulturskatt.
Gettona ska rivas, säger man i Danmark. Där har 29 problemområden med 70 000 invånare identifierats. I sin radikala "gettoplan" föreslår statsminister Lökke-Rasmusen "strategisk rivning" av bostäder för en halv miljard danska kronor. Avsikten är givetvis integrering och ett krafttag mot utanförskapet.
Men Britta Svensson skriver att mijonområdena, denna "kulturhistoriska skatt", ska få lämnas ifred. Den ska inte rivas eller rackas ner på, utan vårdas. Britta Svensson:
-"Själv älskar jag miljonprogrammet, det fula med det vackra."
Jag höjer naturligtvis på ögonbrynen. Högt och länge.
Och försöker sätta mig in i hur det skulle kännas om jag själv bodde i ohyra, mögel, kackerlackor och trasiga lägenheter, i en miljö som för många ter sig utsiktslös såväl som framtidslös.
Hur skulle jag då reagera på en ursprungssvensk som lever vitt skilt och låååångt borta från gängbildningar, stenkastning och mordbränder, som kallar min hemmiljö för en kulturhistorisk skatt", som hon älskar och vill vårda?
I bästa fall hade jag nog bara köpt en BrittaSvensson-voodoo-docka.
Man behöver ju inte hälla ut barnet med badkaret. På rätt sätt kan många miljonprogramområden faktiskt rustas utan att rivas och bli attraktiva igen. Här i Västerås är delar av stadsdelen Vallby ett lyckat exempel. Har även hört om partiell rivning av höga hus så dom får färre våningar. Sedan ogillar jag missbruket av ordet ghetto. Många invandrartäta miljonprogramområden må vara otrevliga på många sätt, men att jämföra dom med de områden judarna föstes ihop och stängdes in i i östeuropäiska städer leder tanken fel. Läs Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Lodz". Då kan man prata om ghetto!
SvaraRaderaDet är mycket möjligt att du har rätt. Det jag vänder mig mot är journalistens fullkomligt aningslösa inställning. Det är som satt hon på en annan planet och skrev. Hennes åsikter är en grov förolämpning, som om det skulle vara lite gulligt att bo i miljonprogrammet, bara vi utanför piffar till det lite. I synnerhet som hon säkert aldrig satt sin dyra sko ens i närheten.
SvaraRaderaDet är en avgrundsdjup skillnad mellan de fastigheter som uppfördes under t ex 40-, 50-talen och de första åren av 60-talet och de som senare uppfördes under miljonprogrammet.
SvaraRaderaMånga gånger har även miljonprogramslägenheterna väldigt bra planlösning, men lika ofta är materialet undermåligt, fr a när det gäller fönster.
Men det gällde ju att snabbt få fram massor med bostäder, inte skulle man väl behöva bry sig om att skaffa tätvuxen furu till fönsterbågarna, eller att måla med beprövade färger.
Jag läste någonstans någon gång att om alla kommuners spekulationer om hur många invånare de skulle få, skulle vi ha haft sådär 25 miljoner invånare i Sverige nu (!).
Områdesplaneringen är ofta stentrist, med blåshål mellan husen och torftiga små lekplatser.
Fast det finns välplanerade områden också. Jag har arbetat i sju-åtta år på Järvafältet, i Tensta, Rinkeby, Husby, Kista och Akalla, ställen där jag trivts väldigt bra och där det varit lätt att få kontakt med massor med människor.
Att kalla dessa områden för antingen getton eller superfina idyller blir ju fel, verkligheten är som vanligt mer komplex.
"Jag läste någonstans någon gång att om alla kommuners spekulationer om hur många invånare de skulle få HADE SLAGIT IN, skulle vi ha haft sådär 25 miljoner invånare i Sverige nu (!)."
SvaraRaderaIbland rasslar tangenterna för fort och somliga ord halkar helt enkelt av.
/Öbon
Du verkar insatt, Öbon, kan inte du hjälpa till att göra rätt nästa gång?
SvaraRaderaOjojoj, skrev en lång kommentar här, men den försvann. Prövar igen, lite kortare denna gång.
SvaraRaderaMorfars far var murare, morfars mor mursmäcka, morfar byggmästare med egen firma 1938-1968 (+ deltagande i bygget av Gallerian), pappa var inköpare av byggmaterial, när han hade gått i land efter sina ubåtsår.
Vi pratade om hus, byggen, arkitektur, samhällsplanering hemma och dessutom bodde vi då i ett hus från 1600-talet. Jag blev helt enkelt miljöskadad.
Jag kan inte rita, så arkitekt kunde jag inte bli (nu finns ju hur många cad-program som helst, men man bör kunna teckna ändå), matte var mitt värsta skolämne, så byggnadsingenjör var även det uteslutet.
Men som 16-åring ville jag bli länsantikvarie (hur många sådana tjänster finns det, 20-22 i hela landet? Det gäller att sikta högt) och när jag läste etnologi hittade jag en utbildning vid Göteborgs universitet. Jag sökte och kom in. När det var dags att söka jobb, fanns det inga, så jag hankade mig fram som frilans på byggtidskrifter, guide, museilärare, studiecirkelledare ... till slut insåg jag att det var hög tid att bli vuxen. Dåvarande maken hade samma utbildning som jag, men hittade ett jobb som tidskriftsredaktör.
Jag bestämde mig för att göra något åt mitt andra drömyrke, sökte och kom in på bibliotekshögskolan. Tillsammans med några andra, blev jag vid examen "headhuntad" som ett blivande chefsämne, arbetade och stormtrivdes som bibliotekarie i femton år. Men jag stormtrivdes inte med de sega strukturerna inom kommunal förvaltning och definitivt inte med de usla lönerna. Jag sade upp mig för några år sedan, då hade jag tillsammans med min nya man redan startat eget företag - inom byggvärlden. Jag är tillbaka där allt började!
/Öbon
Ps. deltar gärna i omgörningen, men frågan är om jag får.
SvaraRaderads