fredag 22 oktober 2010

Respect!


Jag har haft ett fantastiskt glädjande besök av en Anonym kunnig, bildad, insatt och saklig läsare som i debatt med en annan läsare sa...

1. Den kinesiska mellanskarven, inplanterad av människa på 40- talet hör lika lite hemma i den svenska faunan som mårdhunden. Toppskarv och storskarv är de två arter som har levt och lever i samklang med svensk ekologi. Inte den kinesiska mellanskarven.
2. Är det brist på gädda? Är det brist på abborre?
Både gädda och abborre är på väg att utplånas. DET är skälet till att skarvarna nu går tillbaks i antal, fisken börjar ta slut.
De riktiga naturvårdare som verkar i skärgården vittnar om att skarvarna nu väger betydligt mindre än de gjorde vid nyetableringen, ett tecken på att fisken tryter.
3. Angående växtlighet på öar.
Träden på de karga kobbarna är DÖDA.
Antagandet om att det blomstrar som aldrig förr bygger på att dels skarvarna flyttar (vilket de gör först då all fisk är slut) och dels på att döda träd plötsligt börjar leva igen. Trams! hur många år tar det för ett träd att växa upp? 50? Skulle "om 50 år är det fint på öarna" vara ett seriöst argument?
4. Svamlet om att älska att vistas vid skarvkolonier? Men snälla, det tror INGEN på som i verkligheten har varit på nämnda lokaler.
"Den enorma mångfald" som beskrivs, ge mig koordinater isåfall, då jag finns där ute dygnet runt, så skall jag kolla in den/de öarna.

"Så vilka omständigheter är det som är annorlunda idag jämfört med t.ex 1950?" frågar PV

Den kinesiska mellanskarven planterades ursprungligen in från Danmark av Bengt Berg på Bokenäs Gods, söder om Kalmar. 1942 placerade far och son skarväggen i befintliga hägerbon(!) på Svartö i Kalmarsund. Sonen Jens Berg tog hand om skarvungarna i sitt hägn. Sedan dess har de expanderat norrut.

Det första boet av kinesisk mellanskarv i skärgården upptäcktes 1994 på ön Grän utanför Utö.

DET är omständigheterna.

Jag tackar!

10 kommentarer:

  1. Ett verkligen intressant inlägg som åter visar att det är människors dumhet,som tillintetgör vår planet.Vildsvin,tvättbjörnar,mårdhundar,rysk varg,amerikans mink,etc..Allt detta värnar nu djurrättsaktvister om,liksom mångfallden i vår natur.Men man har aldrigt tänkt på att det saknas fiender för dessa djurarter,undantaget vi människor.Kan en balans i vår natur uppstå,med sådana främmande artinblandningar ???

    SvaraRadera
  2. Lars Å Månsson:
    Tvättbjörnar, mårdhundar och mink finns det utrotningsbeslut på. Ingen värnar mink eller tvättbjörn som ju är rymlingar från pälsfarmer som inte hör hemma här.

    Vildsvin och varg är en naturlig del av den svenska faunan precis som skarven och ska såklart värnas (Vildsvinen försökte man utrota men jägarna var för obildade och orsakade istället en explosionsartad utbredning).

    Mårdhunden är ett särfall eftersom den har tagit sig hit som ny av egen maskin.

    Men som sagt tidigare, tål man inte naturen så kan man ju bo i stan.

    SvaraRadera
  3. Själv skulle jag välkomna varg i grannskapet, så åtminstone några av alla rådjur, älgar och vildsvin kunde hållas i schack.
    Fast det är klart, liiiiite kul är det att se fem-sex älgar äta från äppelträden i trädgården. åtminstone när jag själv hunnit plocka det jag vill ha.

    /Öbon

    SvaraRadera
  4. För att inte tala om kanadagåsen! Den finns i stort antal och skitar ner våra badplatser med sin pelletsstora bajs! Fågelbajs vill inte jag ha på min kropp! Tror nog det var nämnde Bengt Berg, som även är pappa till detta.
    En viss typ av hjort också, den finns i stort antal i södra Närke! Till viss förtret för husägare, men inte alls sådana mängder som skarven, eller gåsen..
    PV, för dej är världen tydligen svart eller vit. "Tål man inte naturen, bo i stan" Men det är vi som värnar naturen och bor i naturen som ser detta! Och hur kan jägare orsaka en explosionsartad utbredning? Detta förstår jag inte alls. Det får du förklara för mej.
    /B-M

    SvaraRadera
  5. Öbon:
    Alla som äger skog skulle nog gärna se att hjortdjuren hölls nere. När det gäller älgen så sköts ju detta ganska bra med den obildade avskjutningen som försvagar stammen. Men den inplanterade Dovhjorten skulle behöva lite varg. Vildsvinen är ju inte uppe på full population än, men när de är det kan ju vargen hjälpa till genom att beskatta kultingarna.

    Anonym:
    Jag bor i naturen och jag kan inte tänka mig något trevligare än att få lite varg på mina marker, inte minst för skogens skull.

    Jägarna sköt de första grisar de såg, både på fält och åtlar. Det betyder att de sköt ledarsuggan, när ledarsuggan faller bort så brunstar alla jyltorna i flocken omedelbart och flocken splittras till nya grupper. Så skjuter du bort ledarsuggan för åtta jyltor så får du åtta kullar istället för en nästa år.
    Samma sak gäller förresten vargen, skjuter man bort någon ur föräldraparet så splittras flocken och var och en av vargarna i flocken försöker starta en ny flock. Vi får se om jägarna lyckades göra om vildsvins-missen med vargarna nu efter vargjakten. Eftersom de inte ens orkade läsa på träffområdet för varg (30% skadeskjutningar) så misstänker jag att de inte orkade läsa om vargens ekologi i fem minuter heller.

    SvaraRadera
  6. Hela inlägget ovan av den anonyme som du citerar och hyllar är ju ett falsarium. Visa mig EN enda vetenskaplig källa som understryker att P. carbo sinensis är tagen till Europa från Kina och inte förekommer här naturligt.

    Man VET att mellanskarv häckade i Sverige på 1800-talet och den hade kommit hit på naturlig väg igen, med eller utan Bengt Berg.

    SvaraRadera
  7. P.s. Toppskarv har aldrig häckat i Sverige i modern tid och var tills nyligen en mycket sällsynt fågel på västkusten vissa vintrar. Samklang med svensk natur? Skulle inte tro det. Fågelarter expanderar och dras tillbaks beroende på en mängd faktorer. Att storskarven (av underarten mellanskarv) utrotades från ostkusten 1909 och sedan har kommit tillbaks efter den fredats är inget konstigt.

    Där har vi det: sakligt, kunnigt och framförallt INSATT!

    SvaraRadera
  8. Profanum vulgus: där jag bor, på en ö i en insjö någonstans i landet, finns inga dovhjortar eller kronhjortar. Men älg har vi, i mängd, liksom rådjur (jag kallar dem vanvördigt långbenta råttor) och så har vi ganska mycket vildsvin - som förökar sig snabbt! Det är sällan man ser dem, då de rör sig mest nattetid, men jag ser ju deras lämningar på åkrar och ängar.

    Jag har svårt att förstå den hysteri som gäller rovdjuren. Vi har ingen varg och ingen björn på ett antal mils avstånd från min bostadsort, så någon kan ju tycka att det är lätt för mig att gilla varg resp björn. Jag vistas dock tidvis i norra Dalarna, där det finns mycket björn. Björn som faktiskt kan gå in på gårdstunet - om man är dum(dristig) nog att "glömma" kvar sådant som är ätbart. Det är också vanligt, och lätt, att se vargspår ute i skogen.
    Men hur mycket jag än knallar runt i urskogen, så ser jag aldrig björn eller varg. Aldrig!
    De är mer rädda för mig, än jag är för dem.
    Jag är inte jägare, så det enda tillhygge, om jag skulle behöva det, är närmsta gren eller sten. Känner jag mig orolig? Inte ett smack.

    Min syster bor i Kanada sedan många år. Utanför husknuten, i ett villaområde mellan berg och hav, precis utanför Vancouver, har hon svartbjörn, varg, coyote, puma (även kallad bergslejon). De enda "problem" de har med sina stora rovdjur är att sopor aldrig kan lämnas ute och att katterna får vara innekatter. Hon begriper ingenting av den upphetsade vargdebatten här. Inte jag heller.

    /Öbon

    SvaraRadera
  9. Anonym:
    Mellanskarven har häckat i Sverige varje år sedan 1948 då den av egen maskin tog sig tillbaka hit. Mellanskarven är heller inte en underart, den är en annan ras än den atlantiska skarven.

    Alla undersökningar som gjorts hittills talar för att fiskerinäringen TJÄNAR på skarven, detta eftersom skarven äter fisk utan ekonomiskt värde och därmed minskar konkurrensen för fisk med värde.

    SvaraRadera
  10. Underart=ras. Man har övergivit begreppet ras p.g.a. dess negativa klang (nazityskland 30-tal osv). Alltså synonyma begrepp. Precis som jag skrev tidigare så var det mellanskarv som utrotades från Sverige 1909 och sedan kom tillbaks (med eller utan Bergs hjälp). Tidigare förekom bara P. carbo carbo längs västkusten om vintrarna där de norska fåglarna övervintrade. Nu är arten väl etablerad med två underarter i Sverige. Toppskarven har däremot, precis som jag skrev, aldrig häckat i Sverige. Detta är en annan art än storskarv och den var fram tills nyligen en raritet som vi fågelskådare letade efter mycket om vintrarna. Nu är den en regelbunden vintergäst i Sverige.

    SvaraRadera