Skådespelare får inte skådespela mer.
-Kärnan i kritiken, i fallet med filmen "Min pappa Marianne" och filmen om Kleopatra, är att en skådespelare måste ”representera” den grupp som rollfiguren tillhör. Om man tillhör en annan grupp tar man sig friheter som man inte har rätt till.
Allt tolkas genom ett ideologiskt raster. Att spela i en film blir som att delta i ett politiskt sammanhang. Skådespelaren reduceras till en politisk aktör.
-------
Trovärdigheten ligger i att göra (skådespela, min anm) det bra. Inte att man kommer från samma land eller har samma läggning som den rollfigur man spelar.
Har den politiska korrektheten gått för långt? Snarare handlar det om att narcissismen har spårat ur. Det är inte bara skådisar som ifrågasätts i sitt yrkesutövande. Författare får den frågan allt oftare: kan du som medelklasskvinna verkligen skriva skönlitteratur om arbetarmän?
Vi börjar bli så självupptagna att vi inte ens kan tänka oss att det över huvud taget går att sätta sig in i hur det är att vara en annan människa. Empatin och fantasin är död. Det enda som känns trovärdigt är Wahlgrens värld.
Min kommentar om idiotin:
-"Karin Pihl sätter ord på normala människors tankar. ” Normala” - ett begrepp som är rasistiskt eftersom det inte inkluderar alla jordens miljarder människor och vad de definierar sig som, eller tillåts av andra människor att definiera sig som.
Om Wahlgrens värld är det friskaste och mest äkta vi har så är det precis så Illa som jag tror. Identitetspolitiken är förödande och destruktiv i sitt eviga kontrollerande, styrande och dömande av medmänniskorna."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar