Patrik Engellaus text är musik i mina öron.

 Det Goda Samhället, utdrag ur Patrik Engellaus text:

- De 39 rasifierade (på SR, min anm), anser att de är förtryckta och kräver därför kompensation i form av förmånsbehandling. De vill bli kvoterade till finare jobb med bättre lön och social ställning. Det är faktiskt inget konstigt. Det var samma sak med kvinnorörelsen. Den hade nått alla sina rättvisemål på 1960-talet men nöjde sig inte med det utan ville flytta fram positionera ytterligare. Den har hållit på med det i ett halvt sekel och varit framgångsrik. Kvinnorörelsen kan förmå män att begå självmord av skam för närmanden eller andra påstådda förseelser de ska ha gjort sig skyldiga till tio, tjugo eller trettio år tidigare. Förseelsernas karaktär spelar inte så stor roll, blotta anklagelsen är vanhedrande nog.

Nu vill de rasifierade med några decenniers förskjutning göra om feministernas bravad. I västerlandet har den officiella diskrimineringen mot svarta tagit slut, även i USA, men det hindrar inte att de svarta liksom kvinnorna vill driva sin sak vidare även sedan rättvisemålen blivit uppnådda och jämlikhet faktiskt inrättats. Varför skulle man sluta spela ett spel som ger utdelning?

Jag är rädd att vi står inför ett samhälleligt regelskifte i hela västerlandet. Tidigare har vi sedan upplysningstiden gjort ett stort nummer av att sådant som hudfärg, religion och påbrå inte ska få påverka människors ställning i samhället. Den bakomliggande logiken har varit att varken människors pigmentering, trosinriktning eller släktskap säger något om till vilken nytta dessa människor kan vara för det allmänna bästa. Västerlandet har i stället satsat på de enskilda människor som bäst kunnat lyfta samhället genom sina individuella egenskaper, till exempel intelligens, styrka, mod, hederlighet, sångröst, skidåkartalanger och så vidare.

------------

 Men nu graviterar våra länder mot en ny princip som lyder ”från var och efter hans förmåga, till var och en efter hans grupptillhörighet”. Det är omvälvande och skrämmande. I förlängningen kan man med lite fantasi se traditionella afrikanska stamsamhällen där den politiska kampen utspelas enligt parollen ”nu är det äntligen vår stams tur att sitta vid köttgrytorna”.