Ylva Johansson och hennes papperstiger.

Utdrag ur ledare av Håkan Boström, GP, om Ylva Johanssons papperstiger.

Problemet med Johanssons ansats är att den försöker lappa och laga en modell som i grunden inte är anpassad till dagens globala förhållanden. Hon vill hålla fast vid ett förlegat asylsystem. Smått cyniskt blir det när hon talar om att ”Europa inte behöver färre flyktingar” – alltså samma Europa som idag betalar Turkiet miljarder euro för att hålla gränsen stängd. 

Asylrätten är utformad för en tid när väldigt få människor rörde sig globalt. När flyktingkonventionen utvidgades 1967 till att inte bara gälla européer (från början avsågs européer som fördrivits i andra världskriget) utan globalt så var tanken att hjälpa enskilda politiska dissidenter. De globala flyktingströmmarna var då obetydliga.

Idag ser det helt annorlunda ut. Ny teknologi sprider kunskap om platser med bättre möjligheter blixtsnabbt. Ekonomisk tillväxt har gjort att fler har möjlighet att emigrera. Vi talar idag om tiotals miljoner människor som kan tänka att röra på sig. Den praktiska möjligheten att skilja på människor med skyddsbehov och de som bara flyr ekonomiska missförhållanden är i massmigrationens tid i hög grad en illusion.

 Det betyder inte att det inte finns människor som verkligen är i behov av skydd. De är många. Men deras skyddsbehov måste lösas på ett annat sätt.

Min kommentar: 
Jag kan inte minnas någonting bra som Ylva Johansson har uträttat inom svensk politik. Hon är en bluffmakare och lättviktare.

När statsministern skickar henne till Bryssel, som ett slags reträttpost innan pensionen, när EU accepterar henne som ansvarig för migrationen inom EU (trots Sveriges migrationssjälvmord), när EU låter henne lägga fram denna förvirrade och svamlande låtsaslösning på EUs gigantiska migrationskaos, då händer det att jag får panik över alla andra kommissionärer i den europeiska överstatligheten. 

Om detta är kompetensnivån, ja, men då kan det ju bara gå som det går för Europa under EU.