Utdrag ur Helena Edlunds blogg: 

-Sverige är moraliskt bankrutt
Även om jag under lång tid intalat mig att inget längre kan få mig att förvånas vad gäller tillståndet i landet Sverige, så har jag under de senaste veckorna tvingats konstatera att läget är betydligt värre än jag kunnat föreställa mig. I början av november skrev jag texten Det impotenta folket där jag försökte förklara hur det kan komma sig att svensken inte gör revolution. Då kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att vi, ett halvår senare, skulle befinna oss i en situation där landets äldre, sjuka och sköra skulle offras under en pandemi – med regeringens goda minne och med folkets stöd. Men just där befinner vi oss idag.

Idag har Sverige passerat fyratusen döda i covid -19. Med 71 nya dödsfall det senaste dygnet har nu 4 027 personer avlidit av viruset i Sverige, i alla fall enligt den officiella statistiken. Det motsvarar drygt 130 skolklasser eller samtliga invånare i Storfors kommun. För att komma upp i så många döda svenskar får du gångra antalet avlidna i Estonia-förlisningen med åtta, offren i tsunami-katastrofen med sju komma fem eller de avrättade vid Stockholms blodbad med 49. Bara för att få lite perspektiv.


Ändå lunkar allt på som vanligt i Sverige, vilket stärker att jag hade rätt i min novembertext – svensken gör inte revolution. Vi har vant oss vid de dagliga våldtäkterna, morden, sprängningarna och bränderna. Nu adderar vi bara de dagliga rapporterna om covid-döda till rutinerna och fortsätter att, så snart som vi ifrågasätts eller tvivlar, repetera mantrat att Sverige vet bäst. På något märkligt sätt lyckas svensken skapa en intern logik där världsledande humanism kan kombineras med rapporter om hur sjuka nekas vård, internationell kritik mot Sveriges agerande och statistik som visar världsledande dödssiffror, utan att dissonans uppstår. Tvärtom ökar (!) nu stödet för regeringen i opinionsmätningarna och vi låter oss vaggas till ro av att pandemin ”i princip bara dödar gamla människor”, för att citera Agnes Wold i Skavlan. Så sent som i torsdags underströk utrikesminister Ann Linde att andra länder inte behöver vara oroliga för utvecklingen i Sverige eftersom ”75 procent av dödsfallen har varit på äldreboenden eller i hemtjänsten” och det är bara några dagar sedan statsminister Stefan Löfven menade att Sveriges strategi varit rätt.

Ursäkta en försiktig fråga – men hur i hela glödhetaste är det ens möjligt att publikt yttra att det inte är så farligt att människor dör, eftersom det ”bara” drabbar en viss grupp? Eller att en strategi som resulterat i högst antal döda i världen är lyckad? Vilken människosyn har man då? Jo, det kan jag berätta för dig. Med risk för att travestera, så var det faktiskt just med den människosynen det började på 30-talet. Då var det ”bara” judar, homosexuella och kommunister som rensades ut av nazisterna, så då kunde ju alla andra tryggt titta åt andra hållet medan boskapsvagnarna rullade. Idag är det ”bara” våra mor- och farföräldrar och de redan sjuka som dör – och det tycks inte besvära majoriteten nämnvärt. För egen del har jag hört röster som gjort gällande att de äldre ändå har levt sina liv och att det ju finns så många som behöver både bostäder och arbetstillfällen att en befolkningsminskning bara kommer lägligt. Mer empatisk än så är inte mångas värdegrund.