Barnkonventionen har bara ett öga. Det för skydd av brottslingar.

Barnombudsmannen: 

Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten ska tolkas. Artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra grundprinciperna. När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem med grundprinciperna ”som glasögon”.

Artikel 2 handlar om alla barns lika värde och rättigheter. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.

Artikel 3 anger att det i alla åtgärder som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall och hänsyn ska tas till barnets egen åsikt och erfarenhet.

Artikel 6 understryker varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

Artikel 12 lyfter fram barnets rätt att bilda och uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

Dessa fina, goda konventioner gäller i högsta grad när Sverige värnar bl.a dessa två av tusentals ungdomsbrottslingar. 

Men är absolut ogiltig när det gäller de unga oskyldiga offren som blev rånade, misshandlade, pissade på.

DESSUTOM.

Riksdagen beslutade förra året att barnkonventionen ska bli svensk lag, trots att Lagrådet och flera andra remissinstanser avrådde från det. 

Beslutet mötte också kritik i riksdagen, där Moderaterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet röstade emot. Invändningarna handlade bland annat om att konventionens artiklar är för otydliga och svåra att använda i rättstillämpningen.

Det fanns också kritik mot att det innebär att svenska domstolar kan tvingas tolka islamisk rätt, eftersom det islamiska juridiska begreppet kafalah ingår i konventionen. Det används för att säkerställa skydd för föräldralösa och övergivna barn men skiljer sig från adoption i västerländsk mening.