Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Carina-Fina
- Jag heter Carina och är antingen på så det ryker om det, eller komplett av. Gör ofta flera saker på en gång, mest för att testa simultankapaciteten. Jag är passionerat intresserad av samhället och omvärlden, och startade en blogg för att jag har medfödd skrivklåda. Har gått ner för mellanlandning efter ett härligt yrkesliv som stolt och mallig purser på SAS. Jag bor strax norr om Stockholm, född glad, och har med åren otroligt nog blivit klok. Nyfiken är jag på allt, mest på fortsättningen. Skrattar ofta och gärna.
Jag visste inget om denna man. Googlade och läste. Mycket om hans storhet som konstnär, författare och människa. Men nästan inget om hans samvaro med dom tre döttrarna. Han gick in i ljuset. Känns som att hans barn gick in i mörkret. Han har ju inte varit hemlig med att han ska dö. Var fanns vännerna som borde sett till att han fått psykiatrisk vård.
SvaraRaderaJag har vetat om honom sedan han gifte sig med sin norska prinsessa. Han var mycket mjuk, behaglig och sårbar, och tänjde gränser i sitt konstnärsskap, nu hörs mycket vackra ord om honom, men så är det ju. Hans dödslängtan har nog funnits, tills flykten bort tog över på juldagen. Han kan ha verkat extremt normal inför alla andra just den dagen. Sorgligt levnadsöde, han tycks ha berört så otroligt många.
RaderaJag som trebarnsfar och morfar och farfar till åtta barn undrar nog om barnen hade plats i hans liv. Jag hade en kollega som var bipolär (hette manodepressiv då), frågade om han hade självmordstankar, nej sa han. Tryckte upp han mot väggen, frågade en gång till, sa att han hade två småbarn. Då erkände han. Hämtade två kolleger, körde till psyket i Boden. Där väntade vi till överläkaren kom, som gav han diagnosen, väldigt tungt för min kollega. Vi fick följa han hem och hämta kläder, sen blev han inlagd. Det har gått snart 40 år, han har haft det jobbigt, men han lever. Han är en god vän till mig.
SvaraRaderaDet är precis det som behövs just exakt i det ögonblicket när de bestämmer sig. Bra agerat, starkt, du kan vara stolt över dig själv, Jawelin.
RaderaIdag finns det nog inte så mycket expertis, plats och personal på psykakuterna.
Jag och min fru ägde ett hus tillsammans med ett par. Kvinnan fick en amningspsykos. Vi såg till att hon blev intagen, hon höll på döda sin sexveckorsbaby. Efter två misslyckade självmordsförsök så hängde hon sig. Speciellt min fru pratade med henne. Men som hon skrev på en lapp, visste att det fanns hjälp att få, men hon ville inte ha hjälp. Så tragiskt, hennes barn var drygt ett år när det hände. Men denna händelse gjorde att jag hade lättare att se min kollegas sjukdom. Ringde hans fru, hon bara brast ut i gråt när jag undrade om hennes man. Han hade då varit manisk i nästan ett halv år. Vi såg till atthan for till kommunhälsan, men han sa, kom igen på måndag. (kan ha varit mi kollega som manipulerade). Det var fredag eftermiddag,detvar då jag inne hos rektorn pressade min kollega. När vi kom till Boden så träffade vi en AT-läkare som gick sitt sista pass, han sa kom igen på måndag. Vi vägrade, satte oss på en soffa och väntade tills överläkaren kom, då fick vi hjälp. Min kollega tappade sin fru, hade inte sjukdomen inträffat hade dom varit ihop idag. Min kollega har kämpat alldeles oerhört, gav inte upp trots att han inte såg nåt ljus. Han är idag 73 år och kämpar fortfarande. Hans medicin har pajat njurarna, börjat med dialys. Opererat prostatan. Men han ger sig inte. Ändå har han fått leva singel nästan hela tiden i snart 40 år. Han har lärt mig mycket. Sen hade jag en fru som också lärde mig mycket, hon jobbade just då som kurator. Sen har jag alltid varit intresserad av allt som rör människor, både kropp och själ.
SvaraRaderaDet är då jag blir så rädd för det som driver människor in i självmordet. När det ska vägas mot allt man har jordelivet, och t.o.m mammor lämnar sina nyfödda barn. Jag förstår sjukdomar, psykos, depression och ångest, och hur nattsvart allting kan vara, men det som händer i det ögonblicket de bestämmer sig - och sen bara ser ett enda val. Det skulle jag vilja veta mer om och läsa mer om. Starka minnen, Jawelin. Går aldrig att glömma.
RaderaDrevs i psykos p g a snedtändning på förskriven medicin och va nära att ta mitt liv. Min fru körde mig tull psykakuten och efter tre veckors inläggning hösten 17 har jag kommit en bit på vägen tillbaka.
SvaraRaderaSånt kan drabba vem som helst.
Då vet du. Tre hela veckors inläggning, tungt. Jag önskar dig och din fru all hjälp man kan få.
RaderaMan kan komma tillbaka, även om livet aldrig blir detsamma. Det behöver inte vara en dålig sak, det finns ett före och ett efter. Ett riktigt bra efter med mycket styrka och lärdom. Har du hört talas om organisationen Suicide Zero?
Ja, jag har hört om dem, de organiserade även två Gudstjänster här. Samma nollvision som i trafiken behövs för självmord och fallolyckor.
SvaraRadera