Jag väntar.

Igårkväll hamnade Björn och jag av en tillfällighet i TV-soffan, det visades en skräckfilm, ett program som hette Josefsson. 

Vi blev sittande. 

Vi kunde inte slita oss.

 Och när programmet var slut, blev vi sittande, stirrande rakt fram, stumma, orörliga och helt brutna. 

Janne Josefsson hade gjort ett reportage för 25 år sedan om Bergsjön utanför Göteborg, där en gångtunnel delade orten -  i en svensk del och ett utländskt ghetto - eller bostäder för "flyktingar" som vi fortfarande hade indoktrinerats att kalla alla som valt att bosätta sig här. 

Det såg mycket illa ut redan då, med apartheiden. 

Fast nästan inga svenskar utanför Bergsjön och andra likadana områden, visste nånting. På TV och i tidningarna sa alla att allt var så bra, så vackert och så fint. Vi var så lyckliga som fått så många att försörja oss, för de nya skulle rädda hela landet och våra pensioner en vacker dag.

 Göteborgspolitiker som besökte Bergsjön stod och vred sig som maskar framför kameran, och erkände till slut att ingen av dem ville bo sådär - som i ghettot. 

Skolan gick åt helvete för de som inte fötts och vuxit upp med svensk BVC, kultur och lagar, svenskar flyttade sina barn, och det framgick med all tydlighet att dessa olika människor inte gillade varandra. De varken ville eller kunde dela varandras liv, de hade ingenting gemensamt, hade inte samma språk och mål med livet. Hyste inte samma lojalitet för landet.

Ja, det var till och med så illa, för 25 år sedan, att ett 30 tal maskerade "ungdomar" från ghettot lockade två svenska väktare i ett mörkt bakhåll, i ett enda syfte att sparka ihjäl dem när de redan låg ner. Varför? Jo, förklarade en äldre ghettoboende, att de fick skylla sig själva om de provocerade alla andra genom att vara vita svenskar.

 Under de 25 år som gått har allting blivit så erbarmligt mycket värre, fast att "Sverige var godhetens mästare på integration", som politikerna sa. Det skulle bara satsas lite fler miljarders miljarder i speciella "integrationsprojekt" på de allt fler orter, som till slut blev laglöshetens, gängskjutningarnas, blåljusmobbingens, knarkhandelns, hedersvåldets och brändernas "utanförskapsområden". 

Och det satsades. Och satsades. Och satsades. 

Och alla ovetande skattebetalare betalade lydigt och glatt, fulla av salig tillförsikt. - Säg hej hej till Kjelle Bergqvist, Malena Ernman och Henrik Schyffert, liksom!

Nu med Josefssons facit i hand, svart på vitt -  tydligare än denna film blir det inte-  tänkte jag mig att, i ett normalt land, skulle idag bli dagen som varenda journalist med heder, ursinnigt jagade upp dessa lögnaktiga och maktgalna politikerkretiner som under 25 år sålde ut sitt land. Och dreva med mördande rubriker mot dessa simpla reinfeldtare, ullenhagare, löfvénare, björklundare och lööfare, tills de stod där nakna i all sin skam, framför folket vars liv och frihetliga värden de med berått mod stulit och förintat. 

Men. 

Jag väntar fortfarande.