Idag läste jag faktiskt Lars Lindström, expressen.

Normalt orkar man ju bara ögna över rubriken, men så här när folket fått upp ögonen för det som gammal media kämpat så infernaliskt för att förtiga och förvrida, så ger jag honom en sista chans. 

Fast det var onödigt, eftersom det var samma krönika som han publicerat dom senaste 10 åren. "Hata Sd, hata Sd, hata SD, hata SD" - zzZZzznark - men man får ju ge honom för tjurskalligheten och för den absoluta förmågan att ihärdigt vägra ta in omvärlden. Jag tänker däremot inte, som många andra, att Lars Lindström har en psykiatrisk diagnos, mera att han har umgåtts för mycket under sektlika förhållanden.

Han är heller inte ensam, han är i gott (nåja) sällskap av Anders Lindberg, Henrik Arnstad, Alexandra Pascalido, Özz Nujen, Täppas och några till. Oavsett vad som händer i landet Sverige kommer dessa vrenska grumpy old men att skrika samma slagord utan nyans och balans fram till pensionen. 

Och dom kommer att ladda frenetiskt med färska falska vinklingar och nya fuldrev tills de slutligen bärs ut, sparkande och fräsande. Ut från den tillfrisknade samhällsdebatten.