Min älskade tant G, 93 och ett halvt.

Hon är vacker, sprudlande, hennes kaffebruna ögon har alltid spelat, hennes charm och kvickhet får alla att falla, hon läser Kvällsposten och Landskronaposten från sida till sida, hon lyssnar på radio och ser på TV, städar och har fint, lagar jättegod husmanskost till sig själv varje dag - både lunch och middag - och sitter på sin balkong när vädret tillåter. Där ser hon grannarna och deras barn och gamla bekanta kila förbi.

Dvs, tills för ett halvår sedan. Då började hon få väldigt, väldigt ont, knäna bar inte längre, armarna orkade inte resa den tunna kroppen upp från sängen, hon klarade inte längre att ta sig till köket, knappt till toa, om hon inte nattetid hängde på rollatorn, med panik för att benen skulle vika sig och hon skulle falla. Den snälla och engagerade kvinnliga läkaren säger att det är "nervtrådarna" som är slut, och ger mediciner. Men inget hjälper.

Vi talas vid var tionde dag, om allt mellan himmel och jord, men nu kommer dagar när tant G inte riktigt orkar längre. Inte ens prata.

Hon har fått hemhjälp, dom kommer och går, sätter in mat i micron, tar ett tag med dammsugaren, diskar och går.
Tant G är för ung och saknar specifika skäl för äldreboende.

Jag har inte hjärta att berätta för henne att alla de år hon lojalt förvärvsarbetat och tjänat in till skatten varit alldeles förgäves. Hennes insparade kapital går nu till vuxna mäns "studiebidrag" i islamskolor utomlands och terrorverksamhet. Och familjer i hemländerna som förser sig från försäkringskassan och barnbidragen utan att lyfta ett finger. Och väldigt mycket annat som det aldrig var ämnat som. 

Så nåt äldreboende räcker det inte till.