Idag satt jag på ett café.

Detta är bara hörsägen. 

Det är snart advent, men en uteservering med många filtar, upplyst av marshaller, en god chai-latte och en bit saffranslängd lockar. Vi sitter tätt, vid bordet bredvid sitter två okända kvinnor, den ena närmare 50, den andre i produktiv ålder och hennes två små barn, ett i späd ålder.

 De hade setts oförhappandes, två föredetta arbetskamrater som slagit sig ner över en kopp kaffe, de talade högt, det gick inte ens att låtsas att man inte överhörde.  Båda var i äldrevården - såna där som våra gamla skriker efter - den yngre kvinnan: - "Snart dags att börja jobba igen efter föräldraledigheten, men det är kärvt, jag har sökt minst tio jobb utan att få komma på intervju..." 

Den äldre som var lycklig nog att ha ett arbete: -"Jag vet. Min föreståndare anställer enbart flyktingar. Det är som det är, jag reagerar och tänker, men säger inget. Det är bäst att vara tyst."

Varför skulle nån vara så korkad att anställa en svensk utbildad, arbetsam och svensktalande personal, när man kan få hur många som helst gratis. Plus guldstjärna.