fredag 4 augusti 2017

De ungas blinda fläck blir Sveriges död.

Helgläsning.
Ett och annat ljus kommer att gå upp.

"UNGA KVINNOR"
2 augusti, 2017
Patrik Engellau:
-Jag hamnade nyligen i sällskap med en liten grupp välartade, välutbildade och välavlönade unga, vilket i det här fallet betyder runt trettio år, kvinnor. De stönade en stund över hur avskyvärd och inkompetent president Trump är. De gladdes åt att Trumps förslag till ny sjukvårdslag strandat på väg till omröstning i senaten, inte så mycket för att de visste vad lagen skulle innebära som för att de tyckte att Trump behövde en örfil. Låt mig understryka att det handlar om duktiga, intelligenta och framstående trettioåringar, flickor som antagligen kommer att gå långt i samhället.

Sedan kom vi in på frågan om migrationen till Sverige, ett känsligt ämne som de för ett år sedan nog hade avfärdat genom att förfärat kalla mig rasist, men som nu gick att försiktigt ventilera. Efter en stunds resonerande kom jag fram till att deras inställning kunde sammanfattas i tre punkter (och de protesterade inte med någon särskild inlevelse):

1. Att vara född i Sverige är att ha dragit högsta vinsten i födelselandslotteriet.

2. De, och ej heller någon annan svenskfödd, har gjort något för att förtjäna denna superjackpot.

3. Därför har vi lyckligt lottade en skuld till andra folk som inte haft samma tur.

Jag försökte argumentera att vi svenskar visst förtjänar vårt välstånd. För 150 år sedan var vi ett ömkligt och fattigt folk, sedan lyckades vi genom hårt arbete och stora ansträngningar lyfta oss ur nöden och skapa det välstånd vi nu åtnjuter. Trodde damerna att välståndet kom från Gud?

De förstod vad jag sa, men mina ord gjorde inget intryck. Jag insåg då att dessa åttiotalister faktiskt fått sina behagliga liv överräckta till sig som på en silverbricka. De hade blivit curlade av sina föräldrar (det vill säga av min generation), de hade gått i en skola som kunskapsanpassats efter mindre studielämpade elevers förutsättningar, de hade aldrig saknat fina kläder, god mat och återkommande resor hit och dit. Egentligen var det rätt insiktsfullt och självutlämnande av dem att erkänna att de fått allt gratis.

Och eftersom dessa kvinnor inte bara är insiktsfulla utan också sympatiska och medkännande är det inte så konstigt att de vill göra rätt för sig på något vis. Ett vis är att välkomna migranter.

Jag begrep ganska snart att det här inte gick att prata om. Det var inte så att samtalet degenererade till gräl och ömsesidiga anklagelser. Tvärtom gick allt mycket civiliserat till. Vi förstod helt enkelt inte varandra. Jag försökte förklara att jag inte kände minsta skam över att ha fötts och levt i ett framgångsrikt land. När jag växte upp på femtiotalet rådde fortfarande fattigdomens värderingar bland alla sociala klasser i Sverige. Alla fick slita och anstränga sig. Livet var långt ifrån någon räkmacka. Idogt byggde svenska folket ett samhälle som det med viss förvåning så småningom upptäckte blivit en förebild för resten av världen. Ingen ska försöka slå i mig att svenskarna inte gjorde detta av egen kraft och ej heller att Sverige för detta har någon skuld till resten av världen.

Ingen förutom dessa trettioåringar som, liksom jag, formar sin världsuppfattning efter sina egna livserfarenheter. De har faktiskt haft en himla tur. De har inte behövt anstränga sig sådär särskilt. Det är klart att man kan förstå att de vill hjälpa jordens fattiga, särskilt om de har mycket omhändertagandegener.


Dessa unga kvinnor håller på att ta över landet. Kanske har de redan gjort det.
Det Goda Samhället.


4 kommentarer:

  1. Då flyger det upp en tanke.
    Vad skall dessa eminenta,
    inkvoterade,förmodar jag,damer göra när de möter verkligheten.
    Räkmackan är borta,ja,man får väl se.
    Jönssons katt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Räkmackan är borta"
      Inte riktig borta ännu. Vi lever på gamla meriter och nedskalande av dyrbar välfärd (i olika former).
      Jag 70+, klarar mig, jag såg problemet för decennier sedan och agerade därefter, nästa generation 45-50år troligen, men sen...
      Jag lovades när jag började arbeta 90% av slutlönen i pension, idag talas om 40%, om 5-10 år 30 eller kanske, 25%??
      Hoppas damerna vid bordet när det så blr dags, då minns samtalet med Patrik E.

      Radera
  2. Absolut lysande av PE.
    Vad gör de då? Om tio år när hormonerna styr far de till kliniken. Avkomman levereras nio månader senare till bostaden på Malmen eller till Saltis på sommaren. Eftersom pojkvännen inte vill vara nanny överlåter han ansvaret till någon nyanländ från Afrika som levererar bröstmjölken vältempererad och alltid inom räckhåll för nästa generations curlingbarn.
    Att det kommer gå illa för dessa påläggskalvar önskar jag inre trots min tjuraktiga åsikt att det är skillnad på mina barn och andras ungar.
    - Men vad gör kvinnorna, när ungarna skadar deras barn?
    Mässkalle

    SvaraRadera
  3. Så mycket har den svenska skolan eroderat att svenska barn tror på storken igen? Jag brukar i diskussion med denna typ av människor framhålla att slumpen ingalunda är inblandad i detta förutom i två klart begränsade fall. Det första är att dina föräldrar träffades och fattade tycke för varann (jag väljer här att inte ta upp "överraskningssex"). Det andra är att just din lilla simmare vann den första och egentligt enda viktiga tävlingen.

    Hur dessa faktaresistiva och handlingsimpotenta varelsen ska klara av ett framtida Sverige är en gåta. När de väl har fått upp ögonen är det försent. Vi måste snarast få ett politiskt styre som INTE premierar de sämsta och danar de uppväxande med lämpliga utmaningar och påfrestningar för att få dem att växa. De nuvarande sparrisarna har växt utan ljus och näring.

    SvaraRadera