Min bok just nu ger mig allt.

Jag älskar författaren och jag älskar berättelsens alla skiftningar om hur (hemskt) det är att bli gammal och bo på ett servicehem. Jag älskar hur han berättar, och jag älskar hur han ändå får mig att gapskratta högt och hjärtligt. Jag bjuder på en dag ur Hendrik Groens hemliga dagbok:

-Onsdagen den 4e september. 

En av våra vaktmästare är bara aningen yngre än husets övriga invånare. Ändå pratar han alltid om "gamlingarna", samtidigt som han beter sig som om han är chef för hela verksamheten. Egentligen är han heller ingen vaktmästare, utan en "värd/säkerhetsmedarbetare". Det bästa han vet är att tillrättavisa människor som har syndat mot reglerna.

 Jag och Evert skulle gå ut på promenad. Evert har för vana att helt enkelt rulla vidare med rullstolen trots att skjutdörrarna har börjat stängas framför näsan på honom. Då kläms han fast i dörröppningen och dörrarna öppnas av sig själva igen. Det var en nagel i ögat på vaktmästare Post(han heter så). 

"Antingen måste ni köra snabbare eller så måste ni vänta längre", sa han till Evert med sträng röst. Evert tittade långsamt upp på honom, kisade med ögonen som för att se bättre, och sa: "Ni har en kråka i näsan." 

Jag stod bredvid och var nära att kvävas. 

Nu uppstod en viss förvirring. Skulle vaktmästaren strunta i kommentaren? Men tänk om det var sant? 

Vid utgången vände vi oss om och kastade en blick på honom. Han stod och synade sitt pekfinger.

 "Till höger", sa Evert. 

Vaktmästaren såg ut att vilja sjunka genom marken.