Jag har haft rätt i mer än tio år om svenska samhällets undergång. Men vad hjälper det.

Magdalena Andersson om den svenska ersättningsnivån för ensamkommande barn, som det hette en gång: – "Det framstår ju som orimligt hur man har kunnat låta det här rulla på utan kostnadskontroll i så många år." Fortsätter sen obekymrat i samma gamla ullstrumpor.

Sanna Rayman, utdrag, Axess Magasin:

-"För en del deltagare i det svenska politiska samtalet innebär alltså dagsläget en bitterljuv högtidsstund. Nu är tiden då man kan brista ut i ett ”Vad var det jag sa!?” och skaka sitt huvud i triumf. 

Trakasserier på flyktingboenden? Vi sa ju det! Bilbränder i förorten? Host host! Könssegregering i skolor? Vi är inte förvånade. För stora klasser och skriande lärarbrist? Skattehöjningar på gång? Vi varnade er!

Risken när den politiska cynismen växer är att man väljer att bara betrakta förfallet på distans utan att engagera sig i lösningar. På bistert avstånd blir varje försämring bara ännu en bekräftelse på att man hade rätt.

Cynism är en naturlig reaktion efter allt som varit. Men det vi behöver nu är motsatsen.

Vi har ett stort problem i att samhällets toppkompetenser inte strävar mot politiken idag. I någon mening fungerar Sverige som en dysfunktionell bostadsrättsförening. Husets mest kompetenta skyr styrelseuppdragen, men klagar i högan sky när det på årsmötet uppdagas att de valda bränt pengarna på en källarbastu. Sedan vägrar husets alla vettiga återigen styrelseuppdrag – och väljer om bastugänget.

Vill man se ett bättre styre krävs deltagande. Samhället är fortfarande vår gemensamma levnadsyta och det avgörande nu är trots allt inte vad det var vi sade då, utan vad vi kan säga och göra nu. Situationen kräver att vi borstar av oss och går vidare."