Så här ser en riktig karl ut, en svensk hedersman. Ge honom jobbet som chef för migrationsverket!

Larsarne Palmgren.

Jag fick kicken idag från mitt jobb som handledare för ensamkommande flyktingbarn.Helt välförtjänt anser jag själv.Jag skulle inte ha tagit det på sådant allvar som jag gjorde. Jag skulle ha följt med i dansen med dubbla budskap, och inte gripit in när jag såg mobbningen bland de ensamkommande. Jag borde inte ha tänkt på de vackra budskap som jag fick höra när jag var på introduktionsdagarna, innan provanställningen tog sin börjanBudskapen som löd; vi ska vara förebilder för de unga. Vi ska visa vad Sverige handlar om, vi ska ge dem en studie i svensk kultur, demokrati, jämställdhet mellan könen, och så vidare. Vi handledare skulle stå starka och eniga, och absolut inte gå emot varandra, vid tillfällen då det krävs en för alla, alla för en.

Inte kunde jag tänka mig då, att vi skulle låta de ensamkommande ta över rodret och låta deras kultur råda över oss. Att våld, och hot om våld skulle få triumfera över vuxna handledare och dess chefer . Att dilettanteri, osäkerhet och stress bland chefer, skulle få fortplanta sig, sippra ner genom leden, och genomsyra verksamheten. Att vi skulle släppa våra krav på att upprätthålla vårat regelverk, och sunda förnuft, i tider när de behövs som bäst.
Det är väl Sverige av idag kanske, och då har dessa unga fått lära sig ett och annat som inte jag hade tänkt mig i alla fall.
Undfallenheten och "locketpåpolicyn" bland mina överordnade inom den bransch jag har fått insyn i, är nog något av det mest frapperande jag stött på hittills.
Jag sörjer över sakernas tillstånd, och tänker ta fram en visselpipa som jag har liggande här i en liten röd ask.Vem orkar lyssna till den dissonansen?