fredag 19 september 2014

Blev så glad.

Vid sextiden var jag ute på min runda, jag såg en mamma med barnvagn närma sig i den tjocka morrondimman, och jag hörde henne kvittra. Blev så glad, tänkte att det var så länge sen som jag upplevde en riktigt närvarande mamma. En som gick och berättade sagor, pekade på naturen runt omkring, en som sjöng barnvisor och sånger tillsammans med sitt barn under promenaden. Det värmde hjärtat.

Tills vi möttes på nära håll, och jag såg att mamman talade i sin handsfree. 

Och jag tänkte på hur oviktig och oönskad jag skulle ha känt mig om jag var barnet.

Upplagd av kl.

4 kommentarer:

  1. Anonym2014-09-19 15:34

    Ett annat klassiskt ställe för mej när det gäller just detta är när man står i t.ex. i en affär. När man står i sina egna tankar och väljer varor och personen bredvid börjar prata. Ofta på ett personligt och trevligt sätt. Man svarar artigt och vänder sej mot personen i fråga och får en frågande och oftast en något högdragen blick tillbaks. Vederbörande pratar då i sin handsfree och ack vad jag känner mej dum. Har hänt i affärer, på gatan och lite överallt. Numera kollar jag först om andra personer verkligen pratar med mej innan jag ger någon som helst respons. Det kan ju i sej ge upphov till andra sorters missförstånd. Det är inte lätt veta vad som är rätt, eller vad som är minst fel i dagens samhälle.

    Skogis.

    SvaraRadera
  2. Carina-Fina2014-09-19 16:27

    Allt är fel.Utom en kille i 14- 15 års ådern, som igår råkade gå in i mig, stannade, log och sa förlåt mig, samtidigt som han bockade artigt. Jag hade lust att ta honom i famn och svänga honom runt, runt i tacksamhets- och glädjedans!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eva-Marie2014-09-20 15:29

      Hej Carina!
      Du skulle gjort det, du skulle kramat honom. Jag blev så berörd av din text om mamman och barnet, ser det du beskriver dagligen och det gör mig orolig. När man själv var där då pratade man, skojade och sjöng för sitt barn. Våra barn satt med böckerna flora och fauna när vi var på promenad.......kors vad jag saknar det tiden.
      Stor kram till dig Carina
      Eva-Marie

      Radera
  3. Anonym2014-09-21 11:46

    Apropå barn.
    Alexander Dumas d.y sade en gång om sin fader:
    " Ett stort barn som jag fick när jag var mycket liten...."

    Det tycker jag är rart sagt.
    Få se om vi hinner med Marseille på resan.
    Skulle vara roligt att uppvakta den unga fröken Clary när vi åker
    "kring kring."

    Jungman Jansson

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)