Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Carina-Fina
- Jag heter Carina och är antingen på så det ryker om det, eller komplett av. Gör ofta flera saker på en gång, mest för att testa simultankapaciteten. Jag är passionerat intresserad av samhället och omvärlden, och startade en blogg för att jag har medfödd skrivklåda. Har gått ner för mellanlandning efter ett härligt yrkesliv som stolt och mallig purser på SAS. Jag bor strax norr om Stockholm, född glad, och har med åren otroligt nog blivit klok. Nyfiken är jag på allt, mest på fortsättningen. Skrattar ofta och gärna.
Vi, dina osynliga följare, kommer att finnas här för att lyssna, stötta, argumentera och hålla med.
SvaraRaderaTillsammans kan vi göra 2014 till ett Gott nytt år!
Styrkekramar!
Anna, jag är helt överväldigad över hur många ni är som ger mig så mycket tröst.Hade aldrig anat att det finns en sån fantastisk bonus med mitt skrivande - ni! Tack!
RaderaGott Nytt 2014! Och låt det bli ett gott år för oss alla.
SvaraRaderaJa,det lovar vi varandra, Argus!
RaderaVet hur svårt det är att bära en så stor sorg Carina...Finns i mina tankar vid din,och din familjs sida...men kan tyvärr inte ge några smärtstillande svar !
SvaraRaderaAtt önska Ett Bättre Nytt År,är det enda som faller mig in.
Du om nån vet, Lars. Tack!
RaderaSom en Michelingumma, reser jag mig igen. Låt oss hoppas allt på 2014, och ett stopp på politikernas och mediernas diktaturambitioner.
SvaraRaderaDet är givetvis en klen tröst just nu. Men efter det känslomässiga och i viss mån praktiska kaos som nu följer, så blir det ju gradvis en normalisering. Allt blir ju inte som förut, men livet går ändå vidare till slut. Bloggen kan ju i viss mån vara en säkerhetsventil, att åtminstone tillfälligt kunna skingra tankarna. Det praktiska arbetet i och runt familjen likaså. Men som Lars Å skrev här ovanför, det är inte lätt att ge bra råd i den situation du och familjen befinner er i just nu. Men det är ju ett okänt antal läsare som just nu i varierande grad delar er sorg och förtvivlan. Kanske till någon tröst, ändå.
SvaraRaderaSkogis.
Så är det, Skogis, jag är nu mitt i det som behagligt nog blir en gradvis normalisering. Jag måste bara vänja mig vid att hon aldrig kommer tillbaka. Det är mycket smärta kvar, jag måste öppna det välskrivna och detaljerade Vita arkivet, det kommer att slita hjärtat ur kroppen på mig, när jag läser hennes sista vilja. Och jag vet att varje ord, handling och mening är skrivet direkt till och för mig. Hennes avslut kommer att vara gjort för oss två, för att underlätta så mycket som möjligt för mig. I hela mitt liv har hon beskyddat mig.
RaderaDet är tufft att det är i Landskrona, jag har inga sympatier för den staden och jag kommer att behöva göra allt avslut så ensam. Fast med mamma förstås.
Hej Carina-Fina!
SvaraRaderaVi är många som älskar din blogg.
Vi tänker på dig i din sorg och skickar mycket kärlek och styrka och hoppas att du kan fortsätta.
Även om du inte känner oss, är vi med dig!
Tack anonym, det är som du säger, jag vet ju inte mycket om er, bara att ni är många trogna som tycks ha hittat nåt i mitt sätt att se på och beskriva omvärlden. Och trots att mamma älskade att vara mitt i allt roligt och spännande som hände, och jag är hennes kopia i mångt och mycket, så trivs jag - precis som tjuren Ferdinand - bättre här bland er och i min lugn och ro med mina gelikar.
RaderaHej Carina!
SvaraRaderaTänker på dig och nu i din svåra stund tänker jag över en kram till dig.
Kämpa på
Hälsningar Eva-Marie
Eva-Marie, jag har saknat dig så mycket. Men jag litar på att allt du gör blir rätt, och håller alla tummar för dig.
RaderaTack Carina :)
RaderaMan är väl inte mer än människa och jag gör så gott jag kan och kan jag göra skillnad till det bättre då gör jag det mer än gärna :))
Gott nytt år Carina !
SvaraRaderaVi ska kämpa och göra vad vi kan för att 2014 ska bli ett bra år.
Tack, Elisabeth, chocken, paniken håller på att lägga sig. Jag kommer in i nästa fas av sorg och tomhet. Men det är märkligt, fast att jag inte varit ensam en sekund sedan mamma lämnade mig, har jag aldrig, aldrig känt mig så totalt ensam och övergiven.
RaderaDet var en tung stund inatt när jag läste om din mors hastiga bortgång.Eftersom jag varit dig och din mycket läsvärda blogg trogen (ända sen du hade råkat ut för taxiförarnas ilska på flygplatsen (åren går)) har jag även läst en del bloggposter om dina kära moder. Din kärlek till henne var inte svår att upptäcka och hon upplevdes av mig så levande genom din beskrivning, ett åldrande med lusten att upptäcka nya saker intakt och en kvinna med stor livslust. Precis så önskar nog många att själv få leva sina liv hela vägen. Att en hastig bortgång är det värsta scenario för anhöriga är ju självklart medans det för den bortgångna kan vara en nog så bra exit.
SvaraRaderaHoppas du känner stödet och min varmaste kram ända från västkusten.
/Henrik P.
Tack, vännen!
RaderaPratar på natten - och nästa morgon är hon borta för alltid. Min mamma var en riktig mamma, allt det bästa för mig och barn-barnen. En sol i livet med en aldrig sinande livslust, glädje, styrka, kraft och en som aldrig gav upp. Hon är beviset på att det lyckligaste livet lever man med och för varandra. Hennes kärlek lyste på alla i hennes närhet. Jag talade med hennes underbare smärtläkare igår, och sa att han varit hennes hjälte, då svarade han - och hon var min.
" Varje människa står ensam på jordens hjärta, genomlyst av en Gudomlig ljusstråle...och plötsligt är det afton".
SvaraRaderaMen vi är inte ensam...därför alla öar på vår jord möts under havet.
Vi tänker alla på dig från ön Bali.
Kramar
Stefan H
Tack, Stefan, då vet jag att ni har det himmelskt. Min yngste son och sonhustru var där tre veckor på bröllopsresa i juli, jag har sett så sagolika bilder! Du har så mycket genomgod karma så du behöver inte bättra på den, men du kan ju be de varma och genomäkta människorna på Bali att sprida sitt kärleksbudskap, och att de gärna får börja i sitt närmaste grannskap!
SvaraRaderaNjut! C