Igårkväll
slog jag ett pling till Mamma i Landskrona, hon var så lycklig över julen, i klapparna hade hon fått biljetter till Arlövs Nyårsrevy på sin födelsedag 25 januari, biljetter till Tommy Körberg- , och Thomas Ledin-konsert, och av vännerna tre dagar i stuga på Nordsjälland i maj. Själv hade hon cyklat runt med nybakat, till frissor, läkare och andra vänliga själar, paketen till barn och barn-barn i Stockholm var stora och tunga som bly, och vederbörligen långrimmade på. Men inköpta under hela året - för att sprida ut kostnaderna. Och javisst, ja, hon skulle ju ha en flaska vin med sig till govännerna i lördags, så ut på cykeln i hällregnet och snålblåsten. Måste du det? Ja, för att jag så gärna vill!
När vi skulle lägga på i gårnatt kl 01.15, kröp det fram att hon hade "lite" mer ont än vanligt i sin långvariga och kroniskt värkande bröstrygg, hur då? Ja det kramar och spänner så olidligt, och värker ända ut i tänderna, det har det gjort i flera dagar. Men kan det vara nåt annat? Ja, hon hade nog funderat på det, men det var ju riktigt illa med värken efter att hon gått snett, vint och knasigt sen hon slet av menisken i september, så "det var säkert bara värken", och hon skulle ju till Mikael sin älskade smärtläkare på fredag och få en extra behandling. Lite mer om ditten och datten, men klockan var mycket och vi måste sova, så vi la på.
Imorse vaknade jag efter en orolig natt, ringde Mamma direkt . Inget svar. Ringde igen alla signalerna gick fram. Inget svar.
Jag messade en bästis till mamma, "jag är orolig, mamma svarar inte." De åkte dit, tidningen stack upp i dörren, persiennerna var nerdragna. Hem och hämta nycklarna. Och där låg hon, min älskade, älskade Mamma, i sitt nattlinne på köksgolvet, hon hade aldrig hunnit in i sängen.
Drabbats av en massiv hjärtinfarkt och dog antagligen direkt efter vårt nattliga samtal. Ansiktet var lugnt och behagligt, hon låg som om hon sov så gott.
Jag ylade, skrek, slet mitt hår, VARFÖR SA JAG INTE ATT JAG SKULLE RINGA AMBULANSEN??!!?? VARFÖR RINGDE JAG INTE EFTER AMBULANSEN??!!?? VARFÖR LA VI PÅ LUREN??!!? VARFÖR? VARFÖR??? VARFÖÖÖÖÖÖÖR??? Hundarna blev tokiga, for efter mig, ylade värre än jag, och Björn stod här som en klippa, med tårdränkta kinder. Hur tröstar man nån som hyperventilerar av chock efter att ha mist den dyrbaraste av allt?
Alla barn och sonhustru kom ilande. Sen har vi suttit här och gråtit och hållit varandras händer. Vem ska jag nu skratta med? Vem ska nu ge mig livslust, kraft, vilja, tro och absolut kärlek, vem ska nu finnas där i andra änden närhelst jag längtar?
När vi sitter här tomögda, så dimper dagens post ner i brevlådan. Ett brev från Mamma, "till mina käraste!", så mycket kärlek i varenda välskriven skrivstilsrad, och ett tecken på hennes samhällsengagemang, alla utklippen från Landskronaposten, en egenhändigt inskickad insändare om att "banker och post vänder oss ryggen", och en artikel om fattighjonssjukvården i Skåne om fler vårdval. Där hade Mamma plitat på en kommentar, som löd såhär:
"Bli gammal? Ja, Bli sjuk? Aldrig som Sverige ser ut idag. Då kilar jag hellre vidare och besparar både mig och mina Nära en stor belastning."
Nu har Mamma "kilat vidare".
Och jag blir aldrig mer densamma.
Sorgen är oändlig.
.jpg)
Sorry, kramar i massor!
SvaraRaderaKalleman
Så fruktansvärt för dig. Din mamma verkar ha varit en underbar människa. Du skriver så vackert om henne.
SvaraRaderaJag tror inte det hade hjälpt om du ringt ambulans efter telefonsamtalet eftersom hon inte hade hunnit i säng innan hon föll ner.
Kram!
Beklagar verkligen sorgen.
SvaraRaderaTa hand om dig och de dina i denna stund.
Jag känner ju egentligen inte dej eller din mamma, inte personligen, men på nåt sätt känner jag en oändlig sorg... en medkänsla... något jag inte har förmåga att förmedla på ett riktigt sätt. Men på avstånd deltar jag i din, er, sorg ändå.
SvaraRaderaEn utsträckt hand... en ordlös känsla av sorg och vanmakt.
Skogis.
En stor kram från mig o Chatti!
SvaraRaderaLivet har kommit i fatt, än en gång.
Lasse
Jag beklagar djupt din förlust.
SvaraRaderaSorgen och smärtan går med tiden över men saknaden består. Du kommer att stå många gånger med telefonen i handen och tanken "- Det här måste jag berätta för mamma" i huvudet när du inser att var mamma är, dit når inga telefoner.
Jag är ingen andlig person och räknar heller inte med något bortom döden men på något vis känns det ändå som om de försöker förmedla visdom ibland. Det är måhända för att vi bär på deras gener eller på grund av det sätt som de uppfostrat oss på.
Även om vi alla är medveten om att vi löper livets stafett så känns det ändå tungt när stafettlöparen före oss går ur tiden och säkert gjorde det för dem också. Men vår yttersta uppgift är att föra stafettpinnen vidare och försöka att ordna det på bästa sätt för nästa löpare som jag är säker på att din mamma också gjorde för dig.
En orsak till att just jag hänger här är ditt engagemang att försöka utmana dumheten var än den dyker upp. Jag har också tyckts mig förstå att alla dina "löpare" kanske inte uppskattar det fullt ut men jag tror att med större erfarenhet och kanske också insikt i vad som är viktigt så kommer de så småningom att uppskatta det.
Sköt om dig och de dina!
Jag tror att även Povel har en uppmaning: http://www.youtube.com/watch?v=AlvUnnhsi_0
Männer och kvinnor, nu är stunden här!
Vem vet vart det bär?
Vi måste handla snabbt och enigt.
Värvet som fäderna i arv liksom oss gav,
det måste klaras av!
Urminnes tider blickar ned på dej,
Du märker det ej,
Du skjuter upp och skjuter upp, men
nu har det vuxit till att bli liksom ett krav,
som måste klaras av!
Fäll raskt ihop din skygglapps-parasoll!
Slut upp kring denna flammande paroll:
Vi ska klara av´et, både gammal och ung,
om vi enas och spottar i händerna.
Vi ska klara av´et, än om bördan är tung,
så kläm i för båd´ Fosterland och Kung!
Vi alla som bor här i vårt urgamla land,
på dess slätter, bland bergen, vid stränderna,
vi ska klara av´et med den urgamla hand,
som har knutit de fasta släktskapsband.
En liten bit varenda dag,
med kraft och slit varenda dag.
Håll huvet högt, vrid blicken fram och bit hop alla tänderna!
Håll ut! Stå fast!
Var rak! Hav mod!
Det ryter i vårt vikingablod:
Vi VILL klara av´et och
vi SKA klara av´et och
vi KAN, om vi samlas på en plats och tar sats.
Men först behövs en plats där vi får plats!
Hävder och sekler bara väntar sej.
Vad väntar de sej?
Jo, att vi nu gör slag i saken.
Länge vi gått här och totalt liksom glömt av
det lejon man oss gav.
Tiden har vaggat oss i falskan ro,
men hur kan vi tro
på tiden som vårt hjärta klappar?
Klappa är inte nog, vi må liksom ta i:
Praktik, ej teori!
Vi tornar dåd och kraft bak tankarna,
om till vi alla lägger mankarna.
Man kan klara av´et om man spänner sin kropp,
lossar kragen och spottar i nävarna!
Vi ska klara av´et, ty ännu finns det hopp.
Låt oss raskt kavla ärmarna i topp!
Vi alla som bo vid detta dukade bord
med de rågade faten och slevarna,
Vi ska klara av´et i den Fjällhöga Nord
där det snöar på spaden i vår jord.
Gjut stål i arm varenda dag!
Väx hår på barm varenda dag!
Låt susa nya friska stormar
i de svenska sävarna!
Stå upp! Slå vakt!
Titt ut! Håll mot!
Det rycker i vår vikingafot.
Vi VILL klara av´et och
vi SKA klara av´et och
vi KAN, om vi startar nu, i denna minut.
Ja, vänta bara tills jag sjungit slut!
Vi ska klara av´et, både gammal och ung,
om vi träffas och spottar i händerna.
Vi ska klara av´et, än om bördan är tung,
så hugg i för båd´ Fosterland och Kung!
Ni Svenskar som sitta runt parkett och balkong,
låt mej skåda de blågula ränderna!
Vi ska klara av´et, än om bänken är trång
när ni reser er alla på en gång!
Båd du och du och du och du
och du och du men inte du!
Tag på er hatt och rock och
låt oss tåga ut i gränderna!
Båd du och du! Tag med din fru!
Och du och du! Träd fram! Hav mod!
Vad gör du med ditt vikingablod???
Vi VILL klara av´et och
vi SKA klara av´et och
vi KAN inte hugga ned vår frejdade stam.
Håll med mej att det vore synd och skam!
Hurra! Hurra!
Tack, du är alltid Argus. Och jag ska klara av ett,
RaderaJag har följt dig ett tag på din fina blogg, men jag känner dig inte. Men jag känner väldigt starkt med dig när jag läser detta. Jag vill verkligen visa mitt deltagande i det otroligt sorgliga som hänt dig och de dina. /Nina
SvaraRaderaMottag mina kondoleanser.Jag tyckte om Din mamma trots att jag aldrig fått glädjen att träffa henne.
SvaraRaderaMan kan aldrig veta vad som väntar runt hörnet.
"Blott en dag ,ett ögonblick i sänder".
Katinka Glahd
Carina jag förstår hur du har det i din stora sorg. Det finns inga ord.
SvaraRaderaDetta har jag läst en gång , vet inte vem som har skrivit det.
Sorg går inte över.
Den tar en annan form.
En sorg är som havet.
Till att börja med är vågorna väldigt stora.
Så kommer dyningarna och havet blir aldrig mer stilla.
I smärtans land är vi ensamma.
Mitt deltagande Carina till dig o din familj i denna svåra stund ,, har förstått att du och din mor stod nära varandra . Anklaga inte dig själv för det som ingen kunnat ändra på,,önskar er all styrka och allt gott ..
SvaraRaderaMvh Norlandsfan,,
Jag beklagar sorgen Carina. Din mamma verkar ha varit en mycket fin människa, inte alltför olik sin dotter. Hon lever kvar i dig.
SvaraRaderaJag skickar iväg några virtuella styrkekramar till dig/er och önskar dig all ljus och värme.
Mvh// Tina <3
Mitt stora medlidande Carina... Skriver som du gjorde till mig när jag drabbades av min stora sorg.
SvaraRaderaBevara alla vackra minnen,och sök vandra vidare även om allt inte längre blir som tidigare.
Vet också hur det känns,att bära en tung sten inom sig.Skänker dig därför all styrka o. tröst i denna tunga stund !.
Beklagar din sorg Carina. Mina tankar går till dig i denna sorgens stund.
SvaraRaderaJag beklagar sorgen. Plötsligt sker det man räds allra mest. Men din mamma dog med ert kärleksfulla samtal kvar i sitt sinne. Hon dog som en levande människa, en älskad människa.
SvaraRaderaMitt varma deltagande.
SvaraRaderaKim i Nacka.
Alla dessa vackra ord, all denna kärleksfulla tröst från er, som inte ens känner mig - om ni visste hur tacksam jag är över att ni så snabbt finns här och hjälper mig att bära den tyngd, som känns mig alldeles övermäktig. Jag vill redan ringa henne och berätta allt!
SvaraRaderaTänker på dig. Det är svårt att mista sin mamma. Det är något viktigt som fattas. Även om du är ledsen, så tänk på att din mamma slapp uppleva samhällets förnedrande åldringsvård. Hon dog "levande", vilket hon önskade./Länsmansdjäveln
SvaraRaderaCarina...vårt varma deltagande.
SvaraRaderaVår älskade mor dog för 1,5 år sedan i en lång utdragen
cancer sjukdom, vi satt hos henne det sista två dygnen och hon var inte det minsta rädd för döden, det skulle bli en befrielse för henne.
Det sista dygnet sa hon en gång när vi alla satt i hennes säng...Döden är den mest spännande, fantastiska och underbara resa som vi människor gör....det är därför Gud har sparat den till sist.
Men mamma är ändå mamma.....
Stefan H
Bali
Åh, så fint. Din mammas ord grep mig, så trösterikt, skall bära dem med mig i mitt allra innersta.
RaderaOch visst, en mamma är alltid en mamma. Jag skulle gett precis vad som helst för att få ha hållit henne i min famn när hon somnade, kyssa henne på pannan, och tacka för allt, för henne!
Tack alla igen - jag är helt överväldigad.
SvaraRaderaVill bara framföra mitt djupa deltagande din svåra stund. Ta hand om dig Carina.
SvaraRaderaVänligen
Plutten
Mitt varma deltagande till din stora sorg Carina.
SvaraRaderaCarina jag tror på öde/mening med det som sker,, har varit med om en del "oförklarligt" . din mammas brev ... vad säger man ? Har tänkt på det här hela dan,, är ledsen...
SvaraRaderaNorrlandsfan,,,
Om du visste hur jag har tänkt som du. Är helt slut, har nu dukat med duken hon handbroderade för 12 personer till min fyrtioårsdag och med servisen hon samlade till mig i hemgift, nu kommer barnen och deras respektive till oss, vi få fira mamma, gråta om vi vill och finnas för varandra hela kvällen. Allt hon tog i blev kärlek.
RaderaStor kram.
Bästa Carina, vill bara säga att jag tänker på dig. Många här i tråden har redan skrivit så fint och deltagande, så jag vill kort bara skriva dessa rader.
SvaraRaderaVänligen från A.
Om ni visste vilken tröst alla era fantastiska ord ger mig. Hur ska jag kunna r´tacka er, alla fina, fina äkta människor här.
SvaraRaderaAlla vi trogna läsare kände din kära mamma. Ord är inte nog, tankar finns hos oss alla i er svåra stund.
SvaraRadera// Naivtive
Lite sen som vanligt Carina-Fina, men igår upptäckte jag det så sent att jag fick skrivkramp och helt tappade fotfästet ett tag.
SvaraRaderaDet blev så overkligt eftersom du bara några dagar tidigare hade med sådan värme porträtterat din gamla moder och beskrivit den glädje hon kände för sina vänner och det hon hade fått i julklapp av dem, vilket hon redogjorde för var och en. Dessutom att hon måste ut i regn och blåst för att köpa en flaska vin till sina vänner. Det blev så vitt jag kan förstå hennes sista flaska vin och bland den sista tjänst hon gjorde sin närmaste vänkrets. Den som är högst ibland Eder, tjänar de andra eller som det står i skriften, utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, så verkar din mor att ha varit och så är miljontals mödrar i vår Värld. Istället för att söka i skriften, så
är det här på Internet jag hämtat den rätta varianten, http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/jm/1_rorliga/92b_sjalvst.htm,
den första är ur mitt minne. Jag är ingen starkt troende, inte ens med i kyrkan längre, men en del intryck finns kvar, och för döden måste man ändå ha respekt. Jag kan lida med dig Carina men din egen smärta kan jag inget göra åt. Tror du mig om jag säger att jag grät en skvätt igår, för dig och din mor och alla andra som jag nu vet att du alltid tjänar. Din mor dog troligen tämligen smärtfritt och snabbt. Min far dog 1998 av hjärtinfarkt på tomten till det hus han byggt som ung, så jag vet att det går fort. Min far blev nästan 82 och din mor 85? 86? Ingen av dem hade nog passat in på något hem. Matt. 23:11. Mark. 9:35. 1 Kor. 9:19.om vem som är tjänaren
http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/jm/1_rorliga/92b_sjalvst.htm
Mina innerligaste kondoleanser Olli Rein samt hela vår redaktion.
Olli, så fint du skriver, och tack för att ni vill hjälpa mig att bära min tyngd, det känns helt ofattbart med den enade front av värme, omtanke och kärlek som strömmar mot mig här. Din pappa, ja då vet du, då förstår du, lika gamla dessutom, mamma skulle fira 82-årsdagen på Arlövsrevyn den 25 januari. Mamma släckte lampan, precis och exakt så som hon önskade - mitt i steget och vid sina fulla sinnen och helt utan "hjälp från samhället". Bara alldeles för tidigt. Och det värsta - hon släckte lampan för oss andra också.
SvaraRaderaStörsta jättekramen till dig Olli, och Petterssons. C