På höstpromenad med Zudden.
Zudden har en egen vilja. Minst sagt. När vi nu så sakta börjar bli landkrabbor över vintern, så börjar eländet med att trä koppel över huvudet på denne frihetsälskare. Vad jag har förstått av s.k specialister och hundpsykologer, så gäller det för hundföraren, dvs mig - att visa vem det är som bestämmer. Och jag har insett att han aldrig kommer att tro mig, så jag måste hitta en annan väg. Trots att han är hm "svårövertalbar" så tror jag att jag hittat knepet i att vara mer enveten än han. Jag har längre träning och ser min chans att vinna med denna metod.
Så, när han drar och flänger, står jag bara tyst och tålmodigt, tills jag fått honom att lydigt sitta ner bredvid mig. Därefter tillåter jag honom att promenera vidare - utan att dra. Så håller vi på. Det blir ingen powerwalk på det viset, men jag tycker mig belåtet röna vissa framsteg. När vi möter andra hundar eller om harar och rådjur skulle korsa vår väg, kan jag ta min envetenhet och flyga och fara. Det är också det jag gör.
Idag såg jag en matte och stor hund komma på andra trottoaren, så jag sa bestämt åt Zudden att sitta. Och stanna. Det gick bra tills den mötande hunden gjorde ett plötsligt morrande utfall. då flög Zudden upp i försvars- och attackställning tvärs över gatan. Den andra matten och jag slet åt varsitt håll, allt medan den runda finlandssvenskan i toppluvan glatt ropade på sitt underbart klingande språk:-"Snygga boys vi har, va, charmeeeerande, ljuuuvliga, lika fredsälskande som talibaaaaner!"
Det var ju ändå tur att du mötte rätt person. Ofta nog är det någon som glor surt och kommenterar med "håll ordning på hunden, kan du inte det ska du inte ha nån hund, etc". Men glädjen över att det finns toleranta, förstående och medkännande personer med samma erfarenheter som en själv blir desto större när man stöter på dem.
SvaraRaderaVad gäller mina egna marodörer brukar jag säga, mellan rytande och lirkande för att få lugn och ro i klassen, att om de, mina gäster överlever de första minuterna brukar det lugna ner sej sen. En del vana stackare genomlider det hela med stoiskt lugn och små diskreta stön när de blir översprungna och välvilligt attackerade, andra skriker högt på nåd.
Sen finns det ju en del som menar att hundar ska som små barn, "ses men inte höras", och att hundar ska bo i hundgårdar utomhus. Många goda råd får man, oftast hämtade från TV-program i stil med "Animal Planet" och "Mannen som talar med hundar". Det möts inte med någon större förståelse när man lite försynt påpekar att det kanske inte är så lätt som det ser ut på TV:n.
Skogis.
Man är verkligen inte ensam. Zudden är mitt hjärta, precis som Zäta, som har till livsuppgigt att gå fint och alltid bara vara lydig! Men Zudden kommer, hans mamma Tjorven kunde gå i koppel vid 5 år, bara 2 1/2 kvar! Fast 7 månader om året utan - gör det inte enklare....
SvaraRadera