Gustavs grabb, som jag älskar dig.

Bara för att du bara är du. På just det där unikt märkvärdiga sättet som just du bara är du.

Missa inte DI:s weekendbilagas intervju med grabben som en gång var Björns gamla klasskamrat ,"Hemma hos en litterär tiotaggare".

Hans karriär och klassresa full av revanschism är såklart ohyggligt slående och fascinerande, men hans så grymt ärliga frontningar med sin både mentala och kroppsliga skröplighet får mig fullkomligt ner på knä, lyssna:

-"Han befinner sig tre månader in i en period av vad han kallar stabilt krökande. Att sluta dricka helt är uteslutet, hävdar Leif GW Persson, som kallar spriten för medicin och håller alkoholismen i schack genom att varva sina halvårslånga dryckesperioder med en vit första halva av året. Ångesten måste ständigt hanteras och när han inte dricker knaprar han lugnande tabletter.

”Det blir så rörigt i huvudet annars. Allt bekymrar mig. Alternativet skulle vara att bli knäpp. Jag blir i alla fall inte dyngrak längre, bara kraftigt sederad av alkohol så att jag kan koppla av. Men jag slåss inte och jag sjunger inte Evert Taube”, säger han och berättar om svår och ständig ångest och oro över sina egna tillkortakommanden, något som han tror har sitt ursprung i den rädsla han som barn kände inför sin mammas återkommande sjukdomar." 

Det gör mig hiskeligt ont att GW ska behöva ha det så knackigt med välmåendet, men kan tänka mig att det inte går för någon enda person, att hjälpa en man som redan har klurat ut hur allting är och ska förbli.  

Men tänk ändå om alla var så öppna, så fria, så omärkvärdiga, och med sådan distans till sitt eget jag. Så enkelt det skulle vara då. 

Om man inte har några ansikten att tappa, kan man ju inte tappa dem.