onsdag 10 juli 2013

Jag är tyvärr inte typen.


Ta ton gemensamt - och få en bättre hälsa. De lovar kanske inte sju år, men en ny studie visar att körsång "tvingar" fram en lugn och regelbunden andning, vilket ger en dramatisk effekt på hjärtat med gynnsamma hälsoeffekter som följd, säger Björn Vickhoff, forskare vid Sahlgrenska akademin.

Själv är jag enstöring. Kan inte ens se mig själv att med stor lust och regelbundenhet ta mig till lokal, där jag med främmande människor på rad,  ska ge hals efter en domptörs bestämda taktslag. 

Jag blir generad bara jag tänker på det. Att försöka överljuda körgrannarna, och uppvisa samma muntra sångarlust med tillhörande intensiva och engagerade minspel. Tänk om man inte duger. Tänk om alla står och önskar att just jag, falsksångaren, satt hemma och tittade på Lotta på Liseberg istället. Säger dom det då? Eller får man vara med bara för att det viktigaste är att delta? Kan dom slänga ut en fast att det då innebär att man får upprörd och oregelbunden andning? Vilket ansvar.

Hursomhelst; jag är i alla fall gift, och jag har hund, det borde bidra väl så mycket som körsång till hälsan. Eller......?

norran

3 kommentarer:

  1. Det är skillnad på att vara ensam och att vara själv. Själv uppskattar jag att vara själv efter att ha varit engagerad i sociala aktiviteter för att återladda batterierna.

    SvaraRadera
  2. Jag känner väl till det det där med hundar och kuddar. Fast i mitt fall hände det i vardagsrummet. Vad gäller körsång... tja, jag brukar uttrycka det så att jag gör alla en tjänst med att inte ens försöka. De enda gångerna jag "sjunger" är nog när jag har fått någon kroppsdel i kläm. T.ex. under hammaren. Den då valda texten är nog inte lämplig att sätta på pränt. Inte är den sången särskilt lämplig för blodtrycket heller, skulle jag tro.

    Skogis.

    SvaraRadera
  3. Skogis, du skulle inte heller passa i kör! Precis som Argus älskar jag glatt umgänge, när vem, när, och hur det passar in. Men njuter av självvald ensamhet.
    Skulle förmodligen gå under av att vara helt ensam och bortglömd.

    SvaraRadera