.jpg)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Carina-Fina
- Jag heter Carina och är antingen på så det ryker om det, eller komplett av. Gör ofta flera saker på en gång, mest för att testa simultankapaciteten. Jag är passionerat intresserad av samhället och omvärlden, och startade en blogg för att jag har medfödd skrivklåda. Har gått ner för mellanlandning efter ett härligt yrkesliv som stolt och mallig purser på SAS. Jag bor strax norr om Stockholm, född glad, och har med åren otroligt nog blivit klok. Nyfiken är jag på allt, mest på fortsättningen. Skrattar ofta och gärna.
Jag går inom överskådlig tid i pension. Jag kan utan tvekan säga att jag kommer inte sakna jobbet som sådant en sekund. Det ska bli skönt att komma ifrån denna dåliga kopia av det vansinnessamhälle vi lever i.
SvaraRaderaDet som hela tiden oroar är dock den allt mer krympande pensionen. Mindre än halverad i jämförelse med den inte alltför höga lön man har nu. Tillsammans med den a-kassa som min sambo har, hamnar vi långt under den norm som tycks gälla. Det besked jag har fått säger att vi kan inte få någon hjälp från samhället eftersom vi äger en liten skogsfastighet. Bostadsbidrag etc. Om vi kalhugger hela skiten klarar vi oss möjligen några år, men det kommer att ske över min döda kropp. Så bär man sig inte åt. Åtminstone inte jag. Något lite respekt får man visa gentemot natur och andra allmänna värden. Men visst gnager det hela tiden i en hur man ska klara det. Om man klarar det, överhuvudtaget. Det är också en ren förolämpning att se hur andra grupperingar i samhället i princip åker runt på en räkmacka. Till på köpet i en egen gräddfil. Och ändå, jag är åtminstone lyckligare lottad än många andra, med mitt boende, att jag i stort har min hälsa kvar, att jag fortfarande har några fast i sammanhanget krympande reserver kvar etc. Det finns de som inte har de fördelarna, men regering och etablissemang spottar på och förnedrar mej och dessa gamla svenskar, för övrigt hela svenska folket, med samma föraktfulla suveränitet. Medan de i samma andetag spär på vårt förakt för de som urskillningslöst kramar om alla de som kommer hit av allehanda skäl, oftast ekonomiska. Våra inbetalda pensionspengar är det många som stirrar lystet på. Många miljarder är redan försnillade av Göran Perssons regim. Fler miljarder lär i olika namn och ekonomiska konstruktioner försvinna in i det svarta hål som skapats av dessa, inför sina väljare och inför sitt land, totalt ansvarslösa politiker. Ivrigt påhejade av MSM och förvirrade extremister på miljö och vänsterkanten. En i sammanhanget liten minoritet som nu styr och ställer ungefär som den vill i vårt land. Med ett resultat som börjar synas allt mer. Möjligen en from förhoppning, men måtte många nog vakna i tid och se vad som håller på att hända. Och göra något åt det. Det räcker inte att "knyta näven i fickan" längre. Ett minimikrav är väl att åtminstone agera vid valurnorna.
Skogis.
Du är, som sagt, inte ensam. Och det gör ju saken inte bättre. Men vi borde förena oss!
SvaraRaderaVi, som redan har våra ögon öppna, är nog ofta individualister. Inte några som urskillningslöst springer efter en aldrig så karismatisk ledare. Att tänka själv och dra slutsatser av det man ser, det är lite jobbigt. Man blir sedd som en jobbig person av sin omgivning. Lätt att dra sej inom sitt skal. Ofta tas den lättaste vägen för att inte riskera jobb och socialt liv. Den enda vägen för många att förena sej med likasinnade är ju att rösta på det parti man anser bäst för stunden. Inte så mycket att vara stolt över i sej, men i närmare tjugo år fanns det inte något parti jag kunde tänka mej att rösta på. Sen kom Sverigedemokraterna. Nu kan jag med min vanliga misstänksamhet bara hoppas på att de kan motsvara våra förväntningar. Att deras mainstreamsförsök och nolltolerans inte slätar ut partiet så mycket att det försvinner in i mängden. Jag personligen tycker att det är nog nu. Inga fler eftergifter åt etablissemanget. Det som dyker upp och behöver rensas ut, ok. Men inte för att EXPO eller liknade organisationer kräver det. Foten ner i den svenska myllan, och håll den där!
RaderaNå, det blev som vanligt mer än jag tänkt från början, man rycks med. Förena oss, javisst, men hur. I denna stigmatiserande värld? Förutom att rösta på rätt parti? Jag har tyvärr inte hela svaret.
Skogis.
Skogis:
RaderaDu är som Carina skriver inte ensam...
Själv har jag knogat dag och natt i c:a 43 år.Tillhörde inte hellre de underbetalda förrän pensionsåldern kom.
Det tråkiga är att man måste söka hålla färgen trots,att det i bland känns svårt.Av min ursprungliga pension för tiden när min hustru ännu fanns till,gick det något så när.
Efter henne bortfall utföll nu delar från hennes utländska efterlevnadpension.
Vad inträffade då tror du?
Jo,man sänkte min svenska,med i stort samma belopp,som motsvarade hennes rättsliga del !!
Vilka svin! Nä förresten, en förolämpning mot de rara grisarna.
SvaraRadera