En bild som slet hjärtat ur kroppen på mig.

Den där troheten mellan hund och människa. Jag upplever den varje sekund på dygnet. Våra två hundar Zäta och Zudden är dödsvassa jakthundar, en apportör och en jägare, men också stora personligheter. Man kan prata med dem, de förstår, de känner in och deltar konstant, flockas glatt med oss.
Zäta är husses hund, lite grabbig och bossig, alltid på gång, simmar fjärilssim så vågorna sprutar, flyger över klipporna, bär på allt, bollar med sig själv, gräver, leker och är alltid hungrig. 

Mattes hund Zudden behöver inte mäta sig med nån, han är cool, a daydreaming boy, lika plötsligt som han jagar Zäta eller en fjäril, lika plötsligt sätter han sig ner och luktar på en blomma. Han vill alltid ha närkontakt, nosen på en fot, en vad, ryggen mot ett lår, tassen mot en kind. Mat äter han ibland, mest när matte duttat i lite grov leverpastej i skålen. Badar gör han varje dag, lugnt och sansat i kölvattnet på Zäta- vattendjuret. Han har ett livligt talande språk, ja, faktiskt, och kan både skratta och berätta med kroppen. Båda två är mästare på hundpussel, leta godis på ön, och plocka stenar på havsbotten.

När vi måste skiljas åt en dag, ska jag ha ägnat varje ledig stund åt att göra dem lyckliga på hundars vis.

skanskan